Vänsterpartiets 39:e kongress ur mitt perspektiv

Redogörelsen nedan är i stort sett identisk med den som jag den 15/1-2012 lämnade till Vänsterpartiet Lidingö.

De flesta av de stora besluten har gått i den linje som Vänsterpartiet Lidingös medlemsmötes majoritet från den 19/12-2011 önskade. Detta beror egentligen inte i något av fallen på att jag som kongressombud från Vänsterpartiet Lidingö gjort några större insatser än att rösta som partiföreningen ville. Denna redogörelse bygger helt och hållet på den verksamhet jag själv bedrev under partikongressen och i viss mån på de större och avgörande besluten. Jag gör inte anspråk på att här redovisa en heltäckande redogörelse för vad som hände under Vänsterpartiets 39:e partikongress i Uppsala.

Det första som hände under partikongressen efter det högtidliga öppnandet med kulturinslag av Pomperipossa Band och tal av Vänsterpartiet Uppsalas ordförande var debatt om de stadgemotioner som rörde delat partiledarskap. Detta skedde för att därefter under fredagen kunna fatta beslut om vem eller vilka som skulle bli partiledare. Utslaget av debatten var relativt jämt och innebar att vänsterpartiet även fortsättningsvis kommer att ledas på traditionellt sätt med en partiledare. Därefter gick vi in på att diskutera de motioner som fanns på strategidokumentet. Jag gick upp för första gången i talarstolen i denna fråga, ganska sent på kvällen. Den motion jag lyfte var att partiet skulle använda sig mer av kultur i sin utåtriktade verksamhet. Jag var den enda som talade om just den motionen och jag hade inga illusioner om att den skulle bifallas eftersom beslutet om just denna motion och övriga förslag till ändringar i ursprungsdokumentet skulle fattas först på fredag morgon. Dock hade jag förhoppningar eftersom jag fick ganska högljudda applåder efter mitt inlägg. De motioner (S1-5) som fattades beslut om på torsdagkvällen handlade alla om huruvida strategidokumentet skulle återremitteras till partistyrelsen eller avslås. Jag röstade för att strategidokumentet skulle återremitteras till partistyrelsen eftersom det innehöll alldeles för mycket luddigheter. Min bedömning var att dokumentet innehöll en salig röra av organisatoriska skrivningar, praktiska förslag och politiska analyser. Motionerna om att avslå eller återremittera strategidokumentet föll dock, med ganska knapp majoritet för partistyrelsen. Under fredagkvällen fick vi också reda på att Ulla Andersson drog tillbaka sin kandidatur till partiledarposten.

På fredagen var det så dags att fatta beslut om övriga motioner på strategidokumentet, däribland den som jag varit ensam om att tala för dagen före, ett anförande som jag dessutom fick beröm för av såväl Jonas Sjöstedt som Eva-Britt Svensson. Motionen bifölls med cirka 30 rösters övervikt för motionen. Under fredagen valdes så äntligen partiledaren och Jonas Sjöstedt vann valet med stor majoritet mot Rosanna Dinamarca och fick stående ovationer av kongressombuden. Dessutom skedde valet av ordinarie partistyrelseledamöter under dagen. Karin Rågsjö som Lidingö gav sitt stöd valdes in i partistyrelsen (hon gick senare också ut och meddelade att hon kandiderade till partisekreterare). Undertecknad fick 3 röster i valet till ordinarie ledamöter i partistyrelsen och 2 röster i valet till ersättare vilket inte var oväntat men jag är personligen glad att jag inte nollades i någotdera valen vilket ett 40-tal kandidater gjorde.

Lördagen innebar dock att vi som av Storstockholms delegationsledning kallats för ”kulturgänget”, Siv Holma, Bengt Berg och jag, gick upp och pratade en del. Först lyckades vi få igenom en motion från Örebro om att Vänsterpartiet ska verka för en avgiftsfri kulturskola för alla barn och unga i hela riket. I min mening var detta ett av kongressens viktigaste beslut, även om jag självklart ser lite enögt på det hela. Den åsikten delades också av en grupp ombud som kom fram till mig och Siv Holma och berättade att man tänkte kalla denna kongress för ”Lilla kulturrevolutionen”. Det kändes över lag som att de hade rätt, vi som drev på hårt i kulturfrågorna och var öppna med det fick över lag starkt stöd på kongressen både som personer och för våra frågor. Andra viktiga och intressanta motioner som diskuterades här var frågan om särskolans vara eller inte vara där kongressombuden tack och lov röstade ner partistyrelsen som yrkat bifall till en motion om att avskaffa särskolan. Dessutom talades om bemanningsföretag, där Lidingöföreningen varit tydligt för ett förbud mot bemanningsföretag. Den motionen gick igenom vilket i media sågs som smått sensationellt, liksom beslutet att verka för en förstatligad skola. Vad som kan tyckas förvånande är att debatterna kring islamism och kvinnoförtryck inte blev stora alls under kongressen och röstades ner av kongressombuden med stor majoritet.

När det var dags för organisationsmotionerna, exempelvis att Vänsterpartiet ska ta fram en bättre forskningspolitik med inriktning på humaniora (en av de motioner jag var med om att skriva) så gick debatten ganska mycket snabbare än jag befarade, kanske på grund av ett klokt presidium bestående av Ali Esbati, Mats Einarsson, Veronica ”Bonka” Ekström och Karin Mellegård. I organisationsmotionerna gick jag också upp i en fråga, C27 som handlade om det kulturpolitiska programmet. Denna motion avslogs tyvärr av kongressen med röstetal som visade en övervikt för partistyrelsen med 20-talet röster.

På det hela taget tycker jag att partikongressen kan sammanfattas som att det fattades många kloka beslut. Det var en kongress i positiv framtidsanda och efter valet av Jonas Sjöstedt kulminerade denna framtidsanda närmast till extas. Jag tror att många av de beslut som fattades under kongressen, den lilla kulturrevolutionen, kommer att spela stor roll för partiets framtoning och politik, framförallt i linjefrågor som fri kulturskola, förbud mot bemanningsföretag och förstatligande av skolan.