Replik till Rickard Karlsson skickad till Lidingö Tidning

Förhoppningsvis publiceras min replik på Rickard Karlssons kritik av min och vänsterpartiets inställning till parkbänkssponsring i nästa nummer av Lidingö Tidning. I förra numret av Mitt i Lidingö Tidning fanns en insändare skriven av Rickard Karlsson, kristdemokraternas ledamot i Tekniska nämnden. Insändaren är skriven med en ganska vass penna som framförallt påpekar att vi vänsterpartiets politik är ”rutten”. Det finns inte mycket rim och reson i insändaren men i sak är diskussionen intressant. Karlsson hävdar att vänsterpartiet borde älska att det är företag och privatpersoner som ska betala för allmännyttan. Tyvärr har Karlsson missat dryga 50 % av vänsterpartiets politik. Det handlar inte om att vissa ska betala och andra inte ska betala. Det handlar om att vi gemensamt ska finansiera det vi gemensamt ska bruka. Egentligen är detta en ganska grundläggande rättviseprincip som inte ens kristdemokraterna tidigare haft något större att invända mot.

Karlsson kallar också skattefinansiering för ”tvångsfinansiering” en terminologi som skvallrar lite om kristdemokraternas politiska inriktning, något i stil med värdekonservativ nyliberalism. Karlsson menar dessutom att en skattefinansierad parkbänk inte är lika bekväm som en företagssponsrad. Där menar jag att detta möjligen är ett retoriskt grepp i hans text, men tolkas det bokstavligt så är jag väldigt nyfiken på det empiriska stödet för det påståendet.

Det som är mest positivt med den diskussion som utbrutit kring parkbänksfinansieringen är att den har tagit upp en sakfråga som från början kan tyckas ganska liten och obetydlig men som egentligen säger en hel del om den ekonomiska politik som kommunen bedriver. Att lägga ett mål på ett visst antal parkbänkar som ska renoveras och sedan, medvetet som det tycks, underfinansiera sitt eget förslag är ganska allvarligt i sig.

Städning av vänsterpartiets förrådslokal på Lidingö

Igår genomförde jag, Johan Båge och Ida Luther Näsholm en omfattande städning av Vänsterpartiet Lidingös förrådslokal på Lidingö. Lokalen behövde minst sagt en uppryckning och vi inventerade det material som fanns i lokalen. Bilderna ovan visar resultatet. Vi har rotat fram historiska dokument och mycket spännande från partiets historia.

Nu inleder jag djupare studium av Lidingös socialistiska pionjärgrupps verksamhet samt av Kommunistisk Ungdoms-gruppens arbete och VPK-Lidingös arbete i kommunfullmäktige.

Om hetskampanjen mot syndikalisterna och vådan av att anlita lobbyister

På grund av mitt deltidsjobb på tidningen Arbetaren har jag inte kunnat undgå de senaste dagarnas publicitet kring SAC Syndikalisterna. Boken Syndikalisternas nya ansikte av Willy Silberstein och Lars-Olof Pettersson är ämnad att sätta igång en kampanj mot fackförbundet, ivrigt påhejad av socialdemokraten Harald Ullman.

Personligen jobbar jag ju bara för syndikalisterna, jag är alltså varken aktiv inom Syndikalistiska Ungdomsförbundet eller SAC. Däremot tycker jag att det inte är mer än rätt att man pekar på några intressanta saker angående Silbersteins och Petterssons ”avslöjande” bok om SAC:
Lars-Olof Pettersson och Willy Silberstein har skrivit sin bok på uppdrag av en PR-firma som fått uppdraget av Berns, mot vilka SAC hållit blockad under en längre tid.
En av teserna i boken är att SAC skulle bedriva sin verksamhet med maffiametoder, såvitt jag vet så är det ju faktiskt så att blockader har varit en allmänt vedertagen facklig arbetsmetod sedan fackföreningsrörelsens barndom i början av 1900-talet. Att SAC lämnar in fler anmälningar till medlingsinstitutet än något annat fackförbund kanske säger mer om dessa än om SAC? Trots det är en av de saker som oroar Silberstein och Pettersson just att SAC lämnar fler ärenden till AD och medlingsinstitutet än man gjort tidigare och fler än de andra fackförbunden.
Precis som Info14 försökte få det att framstå som att jag själv var ett tungt namn in om den autonoma vänstern så lägger Silberstein och Pettersson ut texten om hur SAC skulle vara en hemvist för den autonoma vänstern, ett påstående som är ganska intressant i alla fall för mig som tidigare skarpt kritiserat just denna men ändå blivit väl emottagen när jag började jobba på syndikalisternas tidning Arbetaren.
En av de som mest högljut har stöttat Silberstein och Pettersson är socialdemokraten Harald Ullman som vi kommer ihåg från det att han 1996 i samband med HSB-affären anlitade en privatdetektiv för att granska TV4-reportern Bim Enström.

Jag vill sätta fingret på vådan av att använda sig av lobbyister i syfte att krossa en fackförenings trovärdighet, men också problemet med att dessa lobbyister ibland också, som exempelvis Harald Uppman, råkar vara politiker också. Dock är detta inlägg mest ett sätt att försöka förklara för de boende på Lidingö och även andra läsare av bloggen vad detta bråk handlar om och varför man kanske inte kan svälja innehållet i lobbyistprodukten Syndikalisternas nya ansikte med hull och hår.

Johannes Klenell på Overklighetens folk

Idag publicerade Overklighetens folk en intervju jag gjort med Johannes Klenell, en av två chefredaktörer för Ordfront-tidningen Galago som är en satirtidskrift med socialistiska förtecken. Galago har fått utstå hård kritik nyligen på grund av den uppmärksammade satirartikeln Uppror som är ett fingerat upprop från den fiktiva organisationen Sveriges satirtecknares centralorganisation och som framhäver krav som avsätt kulturministern, terroristförklara Timbro och skjut Per Gudmundson. Att detta är en satir är uppenbart för alla, utom möjligen för Gudmundson själv, som är ledarskribent på Svenska Dagbladet. Gudmundson har polisanmält Galago, en anmälan som sedan gick thttp://www.blogger.com/img/blank.gifill justitiekanslern som friade Galago på alla punkter och ansåg att gränsen för en satir inte var passerad. För Overklighetens folk berättar Johannes Klenell om Galago och satirkonsten som fick SvD att gå i taket.

Läs artikeln:
Johannes Klenelll intervjuas om Galago och satirkonsten som fick SvD att gå i taket

Parkbänksdebatten fortsätter i Mitt i Lidingö Tidning

I dagens nummer av Mitt i Lidingö Tidning finns en debattartikel av mig som tidigare publicerats på Lidingösidan. Den handlar om parkbänkar i stadens grönområden och om finansieringen av detta, en fråga som på senaste har blivit lite av en käpphäst för mig då den är illustrativ för hur staden bedriver sin ekonomiska politik.

Nattväktarstaten med de hårda reglerna – om rivandet av en grillplats på Fregattvägen

I dagens Lidingö Tidning kan vi läsa om hur kommunen bestämt sig för att riva en grillplats på baksidan av Fregattvägen 7. Anledningen är en polisanmälan mot grillplatsen. Kritiken mot grillplatsen går ut på att den inte verkar vara till för alla och att det har förekommit alkohol på platsen.

Jag älskar den dubbelmoral som utgör förvaltningen av Lidingö stad. Den är fantastisk! Här talar vi alltså om en grillplats som är ett medborgarinitiativ. Det är i sig något som borde lovordas. Trots det speciellt nu när antalet parkbänkar är så få. Bara på bilden ovan kan vi räkna till fem fina parkbänkar, och märk väl att parkbänkarna i kommunen är så nedgångna att kommunen måste rusta upp dem med finansiering från privatpersoner. Vad är då problemet? Uppenbarligen att kommunen inte tagit ett imitativ som man inte vill ta.

Jag har själv suttit där bakom och grillat med vänner några gånger jag är ju uppväxt i Bodal. Nog för att vi är unga men speciellt skräckinjagande ser vi nog inte ut. Det är märkligt och komiskt hur Lidingö är en kommun som styrs av två förment liberala partier, KD oräknat, kan bestämma sig för att bli en kontrollkommun där medborgare som gör något själva ska få det förstört. Jag blir faktiskt väldigt störd över en sådan här dumhet från kommunens sida.

Kulturpolitisk artikel i Clarté ställd till nr. 3-2011

Igår beslutade redaktionsledningen för Clarté att ställa min kulturpolitiska text som var ämnad att publiceras i Clarté nummer 2-2011. Denna kommer nu istället att finnas i nummer 3-2011 men mina kortare artiklar som tidigare omnämnts här på bloggen om Götebrogskravallerna och om KU:s kritik mot kulturministern kommer att finnas med på Hängt och ohängt.

Nummer 4 av Clarté kommer också gissningsvis innehålla min recension av proggbandet Arbete och Fritids självbetitlade platta.