Anders Lönnbro blir ny s-ledare på Lidingö

Vid Lidingö socialdemokratiska arbetarekommuns årsmöte 31/3-2011 valdes Anders Lönnbro till efterträdare för Mårten Dahlberg som ordförande för Socialdemokraterna på Lidingö.

Läs mer om Anders Lönnberg på Socialdemokraterna hemsida:
Anders Lönnberg ny ordförande i Lidingö Arbetarekommun

De är kommunpolitikens doldisar

[bilden övre raden från höger: Erik Sjöstedt (kd), Minna Klintz (fp), Mårten Dahlberg (s), Lilian Becker (c.). Nedre raden: Pontus Magnusson Jansson (mp), Carl-Johan Gestrup (m), David Bergqvist (sd), Ida Luther Näsholm (v)]

De som syns och hörs mest i kommunpolitiken på Lidingö tenderar att vara fullmäktiges ledamöter. Men bakom dem (i de fall de inte sitter i kommunfullmäktige) finns åtta mer okända personer som leder partiverksamheten för sina respektive partier dagligdags. Dessa åtta ska vi nu kika lite närmare på:

Erik Sjöstedt: Kristdemokraternas ledare på Lidingö, arbetar som politisk sekreterare för kristdemokraterna i Södertälje. Han har varit kommunpolitiskt aktiv i 18 år, han är nu 35, och kommer ursprungligen från norrland.

Minna Klintz: Folkpartiordförande i kommunen. Minna är utbildad jurist och arbetar som folkpartistiskt kommunalråd på Lidingö med ordförandeskap utbildningsnämnden som huvudsakligt uppdrag.

Mårten Dahlberg: Leder Lidingö socialdemokratiska arbetarekommun. Uppvuxen i Borås i Västsverige där han fick sin politiska skolning i SSU. Jobbade fram till valet som oppositionsråd på Lidingö. Leder socialdemokraternas lokalförening fram till 31/3, efterträdare spås bli Anders Lönnberg (tidigare vice ordförande).

Lilian Becker: Kommunpolitisk veteran och ordförande för Centerpartiet Lidingö. Hon bor i Kottla och fick sitt första kommunpolitiska uppdrag som ledamot av Miljö- och hälsoskyddsnämnden 1992 och är ledamot av kommunfullmäktige sedan 1994.

Pontus Magnusson Jansson: Är miljöpartiets nye ledare på Lidingö efter Jan Fjellander. Han är 25 år och jobbar som fotograf när han inte håller på med politik. Han valdes in i kommunfullmäktige 2006.

Carl-Johan Gestrup: Nyvald ordförande för Lidingömoderaterna är boende i Gångsätra och jobbar som egenföretagare. Gestrup har länge varit ordförande för Kultur- och fritidsnämnden.

David Bergqvist: Sverigedemokraterna Lidingös ordförande. Dubbelorganiserad i Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU) och i Sverigedemokraterna. Relativt okänd representant för Lidingös minsta parti. Leder Sverigedemokraterna Östra Stockholms län, som är en sammanslagning av de sverigedemokratiska arbetsgrupperna från Nacka, Värmdö, Tyresö och Lidingö.

Ida Luther Näsholm: Ordförande för Vänsterpartiet Lidingö, 24 år och uppvuxen på Lidingö. Mångårig ordförande för Ung Vänster Östermalm-Lidingö-Vaxholm och ordförande för Vänsterpartiet Lidingö sedan 2008. Ledamot av Vänsterpartiet Storstockholms distriktsstyrelse fram till 2010 och invald i kommunfullmäktige och kultur- och fritidsnämnden 2006.

Blir detta Lidingös nya sossetopp?

Idag håller Lidingö socialdemokratiska arbetarekommun sitt årsmöte. Vid årsmötet ska en ny ordförande väljas att efterträda Mårten Dahlberg, en ny styrelse ska också väljas. Valberedningen för Socialdemokraterna på Lidingö har bestått av Claudio Crevatin, Mikael Rogler och Kicki Eriksson. Det förslag man från valberedningens sida lagt fram är följande:
Anders Lönnberg (ordförande, nyval)
Mårten Dahlberg (kassör, nyval)
Malin Olsson (omval)
Biljana Silnickovic (nyval)
Monica Hjerpe (fyllnadsval)
Kristina Nordström (suppleant, omval)
Charlotta Huldt-Ramberg (suppleant, nyval)
Emma Sundelin (suppleant, nyval)

Stora förändringar är således i görningen om valberedningens förslag går igenom, ny ordförande och fyra nyval av styrelseledamöter av de totalt sju platserna. Det ska bli spännande att se utslaget av detta.

Nytt nummer av Vänsterpress med artiklar signerade Luther Näsholm, Ehlin och Lundgren samt Lundgren

Även i senaste nummret (3. 2011)finns en hel del material från Lidingö. Närmare bestämt två artiklar, den ena är samma som tidigare publicerats i Vänsteraktuellt, internorgan för Vänsterpartiet Storstockholm. Den andra är ett svar i fildelningsfrågan och frågan om digitala bibliotek från mig till Mikael von Knorring. Ett svar som redan publicerats här på Världen-Sverige-Lidingö och som redan bemötts av von Knorring, ett svar jag dessutom glömt bort att jag skickade till Vänsterpress innan min och von Knorrings diskussion tog fart via internet.

Debattartikeln om kejsarsnitt fick också svar i Vänsterpress av Birgitta Sevefjord (Vänsterpartiet i Stockholms läns Landsting). Den ursprungliga artikeln är skriven av mig, Ida Luther Näsholm och Birgitta Ehlin.

Läs artiklarna på webben:
Vänsterpress numer 3, 2011
(sida 16; Kejsarsnitt, Luther Näsholm, Ehlin, Lundgren och med svar av Birgitta Sevefjord
sida 17: Svar angående fildelning till Mikael von Knorring)

Dygnet runt-öppen reception på Lidingös polisstation eller en snut i varje knut, det är tydligen frågan

Lidingöpartiet har lagt en motion i kommunfullmäktige som handlar om att polisstationen i staden ska vara öppen och bemannad dygnet runt. Frågan är om det är det mest effektiva sättet att bekämpa brottslighet? Det tror varken jag eller Anna Rheyneuclaudes Kihlman (m). Dock har vi lite olika utgångspunkter... Rheyneuclaudes Kihlman säger i ett pressmeddelande från Lidingömoderaterna att hon anser att ”Brottsligheten på Lidingö bekämpas med fler poliser på gator och torg”.

Visserligen är Lidingöpartiets förslag både kostsamt och till stor del resursslöseri. Men samtidigt är Rheyneuclaudes Kilmans förslag ungefär lika verklighetsförankrat som att ha seriösa planer på att glasa in hela Lidingö så att vi slipper dåligt väder. Jag vet inte om det är någon jag känner som skulle känna sig tryggare i sin vardag för att det fanns en polispiket permanent parkerad på Baggeby torg eller en polispatrull som spatserade runt i Rudboda. Jag menar inte att polisen inte ska synas på stan, det är nog både bra och skapar en trygghetskänsla, men jag menar att man gör det väldigt lätt för sig om man tror att man kommer till rätta med brottsligheten genom att ha ”en snut i varje knut”. Jag tror snarare att det finns två seriösa åtgärder som är viktiga för staden när det gäller att begränsa brottsligheten:
1: Fånga upp ungdomar tidigt och ge dem en meningsfull fritid med saker att göra.
2: Ha fler vuxna ute på stan, de behöver inte ha pistol och batong för att kunna föra konversationer med människor. Projekt som Lugna Gatan och nattvandring är utmärkta exempel på verksamheter som gör skillnad.

Vidare bör man nog förstå att grunden till brottslighet inte heller ligger i att människor bara är äventyrslystna, även om det säkert förekommer, utan i att vi lever i ett samhälle där det är så stora skillnader på folk och folk. Invandrargrupper i segregerade områden i kommunen stigmatiseras, ungdomar känner sig åsidosatta och människor hamnar i missbruk som de finansierar genom att begå brott. Roten till brottslighet är sociala missförhållanden och det är där insatserna måste riktas in för att komma till rätta med problemen.

Lars H. Ericsson går hårt åt Paul Lindquist som svarar med en logisk kullerbytta

Lars H. Ericsson gick i P4 Stockholm hårt åt kommunalrådet Paul Lindquist i fråga om kommunalrådsposterna på Lidingö. Ericsson menar att den nya majoriteten i kommunfullmäktige använder skattebetalarnas pengar för att tillförsäkra sig majoriteten i kommunen.
– Vi ser det som en provokation mot väljarna. Den tidigare majoriteten bestående av Moderaterna och Folkpartiet förlorat fyra mandat det senaste valet vilket innebar att de förlorade sin majoritet. Och nu, för att tillförsäkra sig en ny majoritet, använder man skattepengarna för att köpa sig en majoritet genom att helt enkelt skapa två nya kommunalrådsposter, säger Lars H Ericsson till P4 reportern Hugo Lavett.

Lindquist säger att han anser att Lidingöpartiets utspel är populistiskt, men i själva verket kan jag förstå Lidingöpartiets irritation. Det sticker onekligen i ögonen när valets förlorare lägger på 1,5 miljoner kronor till att finansiera nya kommunalrådsposter samtidigt som man har en situation i kommunen där vissa av grundskolorna går på knäna och det behövs konkreta satsningar på helt andra håll än detta.

Å andra sidan kan jag tycka att det är mer upprörande att centerpartiet lagt rabarber på oppositionsrådsposten trots att man inte anser sig vara ett oppositionsparti. Dock är det mer förklarligt att dessa tar en så stor del av skattebetalarnas pengar än att kristdemokraterna gör det, i förhållande så har centerpartiet enligt stadens förtroendemannaregister 5 platser mer än kristdemokraterna.

Vad gäller Paul Lindquists svar till Lars H. Ericsson och Lidingöpartiet i P4 Stockholm säger han:
Jag tycker att Lidingöpartiets agerande är populistiskt. Det är ju inget konstigt att vi har flera kommunalråd nu, eftersom vi är tre partier som bildar en koalition. Förra mandatperioden var vi bara två. Och det är rimligt att varje parti har ett eget ansvarsområde, säger Paul Lindquist.
På ett sätt så har Lindquist rätt: Det förra mandatperioden fanns bara två partier i kommunfullmäktigemajoriteten, efter 2010 års val är det tre. Dock finns ingen som helst logik i följande; Moderaterna har helt plötsligt två kommunalrådsposter, Folkpartiet har en och Kristdemokraterna har en, förra året fanns i praktiken bara en kommunalrådspost och den hade Lindquist själv. Nu däremot får moderaterna ytterligare en, trots att man tappade mandat i fullmäktige, folkpartiet lika så. Att varje parti ska ha ett eget ansvarsområde inom majoriteten är heller inget att ifrågasätta, man har ju faktiskt tidigare också haft en uppdelning som innebar att folkpartiet hade ordförandeposten i utbildningsnämnden. Men det hela går fortfarande inte ihop.

Tillsättning av kommunala tjänster måste väl ända motiveras med mer arbete, alltså att personalstyrkan regleras i proportionerligt till arbetsbelastningen? Om så är fallet så kan man bara konstatera följande två saker; för det första finns inget som pekar på att arbetsbelastningen skulle vara annorlunda nu än före valet och då behövs heller ingen ytterligare tjänstetillsättning, kanske speciellt inte tre nya kommunalrådstjänster. För det andra kan man konstatera att Lidingöpartiets utspel inte är populism, de ifrågasätter varför man tillsätter fler kommunalråd till en kostnad av 1,5 miljoner kronor trots att det inte behövs. Att kalla det för slöseri med skattemedel är heller inte populistiskt, det är helt med sanningen överensstämmande.

Länk till Lidingösidans artikel:
"Provokation" och "oseriöst"
Länk till Hugo Lavetts inslag i P4:
En provokation mot väljarna

Är det bostadsbrist på Lidingö?

[bilden: Lidingö centrum kvällstid i mars 2011]

Jag skulle vilja påstå att det finns bostadsbrist på Lidingö. Inte bostadsbrist för alla, det finns ju bostäder i form av villor och bostadsrätter, det byggs även nytt på detta område bland annat i Dalénum. Men frågan är alltså om det finns bostadsbrist på Lidingö, och jag skulle vilja påstå att så är fallet. Inte bostadsbrist för det som är ekonomiskt starka, men bostadsbrist för de som vill bo i kommunen men inte har ekonomiska möjligheter. Efter utförsäljningen av fastigheterna i Högsätra, efter Lidingöhem AB:s planmässiga utförsäljningar av bostadsbeståndet under de två senaste åren, så är det till viss del bostadsbrist, inte på villor, inte på bostadsrätter, inte på privata hyresrätter utan på allmännyttiga hyresrätter. Den stora skillnaden mellan hyresrätter i privat- respektive allmännyttig regi är att allmännyttan har möjlighet att avstå från marknadshyror, har möjlighet att hjälpa människor att få en bostad som annars inte skulle haft råd med det.

Jag propagerar ofta för allmännyttan och jag tar tillfället igen med risk för att bli tjatig. Dock tror jag att det finns ett stort problem när den ”allmänna nyttan” ska inskränkas till servicelägenheter för Lidingöhems vidkommande. Inte så att det är fel att ett allmännyttigt bostadsföretag har servicelägenheter, snarare att det är fel att bostadsbeståndet inskränks till enbart detta. Varför ser man allmännyttan som en belastning istället för en tillgång?

Har alla familjer i Högsätra råd att köpa sina bostäder vid ombildningen till bostadsrätter? Någon tillgänglig statistik över detta finns inte men det vore utan tvekan intressant om man kunde tänka sig att ta fram sådan för att mäta hur bostadsrättsombildningen av Kantarellen faktiskt påverkade de boendes situation.

Luther Näsholm, Ehlin, Lundgren om kejsarsnitt i Vänsteraktuellt

I senaste numret av Vänsteraktuellt finns en artikel skriven av mig, Ida Luther Näsholm och Birgitta Ehlin (samtliga från Vänsterpartiet Lidingö). Den handlar om kejsarsnitt och vår kritik mot Vänsterpartiets landstingsgrupps ambition att minska frekvensen av kejsarsnitt inom länet. Vår kritik går ut på att kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp är okränkbar och att den även måste gälla förlossningsmetoder. Ekonomiska argument måste ställas åt sidan till förmån för denna rättighet, som feminister anser vi att den måste få kosta pengar.

Läs artikeln i Vänsteraktuellt:Kvinnans rätt till att själv bestämma ska vara okränkbar (s. 7 av 8)

Vänsterpartiet på Lidingösidan om remissvar på miljöprogrammet

Idag publicerar Jan Sjöberg Vänsterpartiet Lidingös remissvar på miljöprogrammet. Det har varit märkligt lite diskussion kring miljöprogrammet men nu kanske den kan komma igång på Lidingösidan.

Läs Lidingösidans artikel: Slutspurt för alla som har miljösynpunkter

Pressmeddelande angående Vänsterpartiet Lidingös remissvar på Miljöprogram för Lidingö stad 2011-2020

Pressmeddelande Vänsterpartiet Lidingö
2011-03-25

Lidingö stads miljöprogram är tandlöst

Vänsterpartiet Lidingö har nu lämnat sitt remissvar på stadens förslag till miljöprogram. Den bärande kritiken från Vänsterpartiet Lidingö gäller inte att intentionerna skulle vara dåliga, tvärt om, intentionerna är mycket bra, som vi tolkar dem. Problemet är bara att formuleringarna kan anses så vaga att de förpliktigar till intet.
- Vänsterpartiet ser med förvåning på stadens uppenbara beröringsskräck med mätbara mål i miljöpolitiken. Pudelns kärna måste väl ändå vara att man sätter upp tydliga mål och sedan bedömer om man uppnått dem eller inte, säger Ida Luther Näsholm, ordförande för Vänsterpartiet Lidingö.

Vänsterpartiet menar att risken finns att samma scenarion upprepar sig som 1997 när staden antog styrdokumentet Agenda21, kompromissviljan var så stor att man kompromissade sig fram till mål som var så luddiga att de inte tydligt gick att utvärdera.
- Jag satt i styrgruppen för Agend21 och är inte nöjd med resultatet såhär 14 år senare. Intentionerna var goda men idag har mycket lite från det dokumentet omsatts i praktiken, säger Sven-Erik Wånell från Vänsterpartiet Lidingös kommunpolitiska grupp.

När direktiven för miljöprogrammet fastlades av kommunfullmäktige i september 2009 föreslog oppositionspartierna att staden ska bli klimatneutral.
- Jag begriper ärligt talat inte varför man inte för in den aspekten i detta dokument idag. Vi eftersträvar mätbarhet i miljöprogrammet och en åtgärd som att staden ska försörjas till 100 % på förnyelsebar energi är i högsta grad mätbart, säger Johan Båge, som under valet var miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet Lidingö.

Redan under 1980-talet föreslog vänsterpartiet att spillvärmen från Käppala reningsverket skulle tas tillvara. Dock har något hänt som gör det svårt att idag genomföra vänsterns förslag från 80-talet, majoriteten har nämligen sålt fjärrvärmenätet till Fortum.
- Det är märkligt att majoriteten i kommunfullmäktige vill genomdriva en politik de själva omöjliggjort i och med utförsäljningen av fjärrvärmenätet, frågan som infinner sig i alla fall hos mig är; är man dåligt underrättad om sin egen politik eller förstår man helt enkelt inte konsekvenserna av den?, säger Ida Luther Näsholm.

I förslaget till miljöprogram står också lite kort om hållbart resande, men utan att närmare berätta vad detta hållbara resande innebär. Vänsterpartiet frågar sig om udden är riktad mot bilismen, vilket den med rätta borde, eller hur definitionen av hållbart resande ser ut.
- Lidingö stad är en av de kommuner i Sverige där flest väljer att ta bilen. Är det hållbart? För min del vågar jag påstå att den vaga formuleringen i miljöprogrammet kommer sig av att majoriteten inte vill stöta sig med bilägarna, även om det är viktigt att tillägga att det är positivt att allt fler väljer att konvertera sina motorer eller köra på förnyelsebara bränslen, säger Jonas Lundgren från Vänsterpartiet Lidingös kommunpolitiska grupp.

I inledningen till miljöprogrammet står att hållbar utveckling har tre aspekter, social, ekonomisk och miljömässig. Dock saknar vi helt den sociala aspekten i detta miljöprogram, trots att denna är den bärande aspekten i målsättningen att uppnå en god och jämlik hälsa.
- För oss är den sociala aspekten och jämlikhetstanken bakom rätten till en god hälsa avgörande. Därför anser vi att ett kapitel om de sociala aspekterna bör föras in i miljöprogrammet.

Avslutningsvis vill Vänsterpartiet Lidingö trycka på en sak:
- Ett dokument som inte går att följa upp och utvärdera är bara en kostnad för skattebetalarna att ta fram. Vi kan lika gärna slänga detta dokument direkt i papperskorgen om vi har så vaga formuleringar och så dålig mätbarhet i dokumentet att de uppmuntrar till passivitet från kommunens sida, säger Ida Luther Näsholm.

Kontakt: Jonas Lundgren, presstalesman

Lidingö stads tandlösa miljöprogram

Vänsterpartiet Lidingö har skrivit ett remissvar på Lidingö stads förslag till miljöprogram. Anledningen är främst att vi tycker att miljöprogrammet är en bra idé men att det är problematiskt att det inte är så luddigt formulerat och så svårt att få ett konkret begrepp om vad miljöprogrammet faktiskt förpliktigar till. Dessutom verkar kommunstyrelsens majoritet något okunnig om sin egen politik. Man föreslår bland annat att spillvärmen från Käppala reningsverk ska tas tillvara i fjärrvärmenätet, en utmärkt idé och något som vänsterpariet föreslog redan på 1980-talet. Dock har kommunstyrelsen sedan dess omöjliggjort förslaget genom att sälja ut fjärrvärmenätet till Fortum, detta har resulterat i att kommunen idag inte har någon reell inverkan på fjärrvärmenätets användning utan bara kan be snällt och hoppas att Fortum har något intresse av att förverkliga idén.

Formuleringarna i miljöprogrammet är vaga och tolkningsbara, Vänsterpartiet Lidingö befarar därför att dokumentet i praktiken kommer att få samma typ av funktion som Agenda21 fick 1997, alltså i praktiken ett dokument som idag mer har funktionen av att man tvistar om hur det ska tolkas än att försöka applicera dess idéer på kommunpolitiken i staden. Detta återigen för att dokumentets formuleringar är för vaga för att kunna sägas deffenitivt innebära en speciell sak.

I inledningen till miljöprogrammet säger man dessutom att det finns tre stycken bärande faktorer som måste tas med i fråga om hållbar utveckling; den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Då blir det problem när man bara behandlar den ekonomiska och miljömässiga aspekten och helt utelämnar den sociala.

Jag tycker att miljöfrågorna är för stora och allvarliga för att inte behandlas seriöst, ett dokument som knappt vågar ta ställning till huruvida bilism är något positivt eller negativt för miljön är därför ett dokument som i realiteten kommer att bli en hyllvärmare. Vi vill konkretisera miljöprogrammet och det är vad vårt remissvar går ut på.

Läs hela Vänsterpartiet Lidingös remissvar på Miljöprogram för Lidingö stad 2011-2020 på vår hemsida: Startsidan->Dokument->Remissvar på Lidingös miljöprogram 2011-2020

Stoppa rivningen av Boghammars varv, värna strandskyddet och låt bli Kappstas ekar

Igår måndags kunde vi läsa om en facebookgrupp som försöker stoppa rivningen av Boghammars varv. Jag tycker att detta är ett jättebra initiativ. Boghammars varv är en unik miljö som bör bevaras. Ibland blir jag förvånad över den frispråkiga naiviteten hos Lidingömajoritetens representanter, kommunalrådet Ann Rheyneclaudes Kilman säger till Mitt i Lidingö Tidnings reporter Martina Strand Nyhlin:
- Det finns många hus som kan ses som omistliga, men ibland är de i så dåligt skick att man faktiskt inte kan bevara dem. Men vi måste dokumentera byggnaden ordentligt så att även om inte byggnaden står kvar kommer det att finnas avtryck.
Rheyneclaudes Kilman säger alltså egentligen rakt ut att Lidingös kulturarv inte är värt att bevara, däremot kan man ju fota det så att den som är intresserad kan leta reda på fotona och titta på dem och eventuellt föreställa sig hur det hade sätt ut om Rheyneclaudes Kilman och hennes kompisar inte hade varit så sugna på att locka ett par höginkomsttagare till hit till kommunen. Engentligen så är det märkligt att det inte blivit mer rabalder kring frågan med tanke på att detta är en kulturbyggnad som ska ge ännu mer plats för en likriktad stadsbild.

Jag skrev själv om denna fråga när den kom upp för första gången i februari 2010, då under rubriken 50 träd är fler än tre villor – Inget villabygge vid Boghammars varv. Vid det laget var det inte självklart att man även skulle riva själva varvet. Vid det laget var det bara vänsterpartiet och Naturskyddsföreningen som kritiserade byggplanerna, nu har man i Mitt i Lidingö Tidning glömt bort Vänsterpartiet och berättar att miljöpartiet är kritiska, men inte ett knyst hördes när planen på trädfällningen och villabyggena först lades fram i Miljö- och stadsbyggnadsnämnden, kovändning igen således. Vid den tiden, attså februari 2010, så handlade det också om kritik mot att upphäva strandskyddet och att hugga ner de cirka 50 ekarna som ska ge plats åt villabyggena.

Hur som helst är det väldigt bra att människor börjat engagera sig i frågan.
Läs 50 träd är fler än tre villor – Inget villabygge vid Boghammars varv

Lidingöbanan

Vänsterpartiet Lidingö har tidigare varit med om att tillsammans med andra partier i kommunen rädda Lidingöbanan. Här ett foto av en vårt kära tåg en solig dag.

Bokprojektet om Vänsterpartiets historia på Lidingö går framåt

[bilden: 1:a majaffisch från 1986. Affischen tillhör Kjell och Birgitta Fransson]
Projektet med en bok om Lidingö KAK av SKP/VPK-Lidingö/Vänsterpariet Ldingö går framåt. Mycket material och fakta har strömmat in från de äldre partimedlemmarna. Det är fantastiskt spännande att samla in och sammanställa materialet. I sommar börjar intervjuerna med medlemmar som har minnen från förr. Trådarna bakåt i tiden, mot 1920-1950-talet kommer bli svårare att samla in. Dock finns många ställen att leta på, exempelvis stadsarkivet, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och vänsterpartiets centrala arkiv. En period som är intressant är partisplittringen under 1920-talet mellan kilbommare och sillénare. Vi får se hur det går att få fram information från denna stormiga period i partiets historia.

En kort sammanfattning av organisationsutvecklingen:
1917, vid splittringen mellan reformister och revolutionärer bildades Lidingö kommunistiska arbetarkommun av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti (Lidingö KAK av SSV /SKP). 1921 bytte man namn från SSV till SKP. Partiorganisationen heller alltså Lidingö KAK av SKP fram till namnbytet till Vänsterpartiet kommunisterna 1967 då partiorganisationen bytte namn till VPK-Lidingö. 1990 ströks ”kommunismen” ur partinamnet och partiföreningen bytte följaktligen återigen namn till Vänsterpartiet Lidingö, vilket är det namn man har idag.

Uttalanden från Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens 2011

De tre uttalanden som vänsterpartiet Storstockholm antog på sin årskonferens, och som jag alltså föredrog för årskonferensen på uppdrag av redaktionskommittén, finns nu att läsa på internet. Uttalandena handlar om situationen i Mellanöstern och Nordafrika, om svensk kärnkraft samt om riskkapitalister inom sjukvården.

Läs uttalandena från Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens 2011:
* Det finns ingen säker kärnkraft
* Sluta med dubbla måttstockar för Mellanöstern och Nordafrika, Bildt!
* Befria vården från riskkapitalisterna

Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens - viktiga händelser för Lidingö under årskonferensen

Under vänsterpartiet Storstockholms årskonferens hände en hel del saker som rör Vänsterpartiet Lidingö:
- Vår ordförande Ida Luther Näsholm förlorade sin plats i distriktsstyrelsen trots pläderingar av mig både till ordinarie och till ersättarplats. Detta känns tungt fört Lidingöföreningen, inte bara för att en av våra egna medlemmar blivit av med ett förtroendeuppdrag utan även för att Ida är en person som absolut har en funktion att fylla i en distriktsstyrelse. Hon har dessutom suttit i Arbetsutskottet, distriktets högsta beslutande ledning. Jag är fortfarande förvånad över valberedningens inställning att Ida inte ska omväljas. Det är resursslöseri.
- Mona Trumstedt, valberedare och före detta ordförande för Vänsterpartiet Lidingö mottog sin veterannål och höll ett kort tal till årskonferensen, detta för 40 års medlemskap i partiet. En fantastisk insats är det som Mona gjort, speciellt här ute på Lidingö.
- Jag själv valdes enhälligt av distriktsårskonferensen till redaktionskommittén för uttalanden, en grupp som får i uppdrag att lägga textuella förslag på uttalanden till allmänheten från årskonferensen och att lägga textuella förslag till ändringar i verksamhetsplanen som årskonferensen uppdrar åt oss. Denna gång togs tre uttalanden, när de läggs upp på internet kommer jag att länka till dem härifrån. Jag fick också i uppdrag att föredra redaktionskommitténs förslag. De tre uttalanden som togs handlade dels om situationen i Mellanöstern och Nordafrika, dels om kärnkraft med bakgrund av situationen i Japan och dels om riskkapitalisternas härjningar i sjukvården.

Bengt Berg skriver på Overklighetens folk

Idag publicerar Overklighetens folk en text av riksdagsledamoten och poeten Bengt Berg. Rubriken på texten är Också de som inte syns finns!.

Också de som inte syns finns!

Händelserik dag på årskonferensen

[bilden: Mona Trumstedt håller tal till årskonferensen i egenskap av veteran]
Idag var det första dagen av Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens 2011. För Lidingö fanns jag och Mona Trumstedt på plats samt Ida Luther Näsholm som representerade distriktsstyrelsen. Lidingöföreningen har en relativt framskjuten roll i förhållande till sin storlek vid årskonferensen med Ida i distriktsstyrelsen, mig själv i redaktionskommittén och Mona som idag fick ta emot partiets veterannål, ett tecken som bärs av medlemmar som har varit aktiva i partiet i 40 år, en lång tid. Idag fick Mona motta veterannålen och en röd nejlika under högtidliga former och höll ett kort tal till årskonferensen om sin tid i partiet och hur hon hoppades att partiets politik skulle fortsätta utvecklas i sjukvårdsfrågorna.

Bloggat på Clartébloggen om Juholt

Idag har min text Kan Juholt bli den noshörning socialdemokraterna behöver? publicerats på Clartébloggen. Läs den här.

Planen är också att en längre artikel om svensk kulturpolitik som skrivs av mig ska publiceras i pappersutgåvan av Clarté (Svenska Clartéförbundets tidning) ska publiceras under våren. Dessutom ska jag börja läsa korrektur för tidningen.

Bokprojekt om Vänsterpartiets historia på Lidingö

Idag beslöt Vänsterpartiet Lidingö på sitt styrelsemöte, på mitt förslag, att det ska skrivas en bok om Vänsterpartiet Lidingös historia. Boken kommer att behandla åren 1917 fram till idag och spänna från bildandet av Lidingö kommunistiska arbetarkommun till dagens moderna vänsterpartis verksamhet i Lidingö. Inspirationen till bokprojektet kommer ursprungligen från Torbjörn Tännsjö, som förtjänstfullt skildrat vänsterpartiets verksamhet i Nacka i boken Hundra år med vänstern i Nacka. I boken är det tänkt att gamla medlemmar ska intervjuas, arkiv gås igenom och föreningens verksamhet från startåret fram till idag kartläggas genom fakta och personliga berättelser. Jag har fått det ärofulla uppdraget av föreningsstyrelsen att skriva denna bok och jag ser mycket fram emot arbetet som kommer att dra igång på allvar lagom till sommaren.

Ledningen för partiföreningen fastslogs idag

Idag under Vänsterpartiet Lidingös medlemsmöte blev det klart vilka som rattar partiverksamheten på Lidingö under verksamhetsåret 2011. Laguppställningen blev sådan att det förlorade fullmäktigemandatet kompenseras med en kommunpolitisk ansvarsgrupp. Dessa har till uppdrag att övervaka och göra utspel i kommunpolitiska frågor för partiets räkning, vidare valdes en medlemsansvarig, en presstalesman, en kassör och en internbulletinredaktör.
Styrelsens uppdrag fördelades enligt följande:
Ordförande: Ida Luther Näsholm
Kommunpolitisk ansvarsgrupp: Sven-Erik Wånell samt Jonas Lundgren
Internbulletinredaktör: Johan Båge
Medlemsansvarig: Jonas Lundgren
Kassör: Sven-Erik Wånell
Presstalesman: Jonas Lundgren
Övriga styrelseledamöter: Birgitta Ehlin samt Helene Gate

Världen-Sverige-Lidingö är 13:e mest aktiva vänsterbloggen i Sverige

Siten Politometern listar svenska politiska bloggar. Jag har tidigare refererat statistik från denna site här på Världen-Sverige-Lidingö. Enligt Politometerns senaste mätning är Världen-Sverige-Lidingö dels fortfarande den blogg som oftast skriver om politiken i Lidingö, dels också den 13:e mest uppdaterade vänsterbloggen i Sverige av de 144 bloggar som finns registrerade hos Politometern.

De 15 mest uppdaterade vänsterbloggarna:
1: Jinge.se
2: Socialist och Bajare- Livets passion
3: Tomas Jonsson
4: ovenordstrom (Oven)
5: I Tobias värld
6: Lasses blogg - Lasse Strömberg funderar om...
7: Stockholmsvänstern
8: Kaj Raving - Nybro
9: Alla smutsiga detaljer10: Synpunkter
11: Rosas blogg
12: Moteld
13: Världen-Sverige-Lidingö
14: Nemokrati
15: Jöran Fagerlund
(listan innehåller 144 bloggar allt som allt)

Vänsterpartiet på Lidingösidan

[Bild: Skärmdump från Lidingösidans artikel]
Idag publicerar Lidingösidan det pressmeddelande som den nyvalda styrelsen för Vänsterpartiet Lidingö antog efter årsmötet 12/3-2011. Pressmeddelandet har på Lidingösidan fått rubriken (v): Ida Luther Näsholm kvarstår som ordförande och finns att läsa via länken nedan.

Lidingösidan: (v): Ida Luther Näsholm kvarstår som ordförande

Uselt och människofientligt beslut av kommunstyrelsen 7/3

Den 7/3-2011 beslutade kommunstyrelsen att Lidingö kraftigt ska sänka sitt flyktingmottagande, närmar bestämt halvera det från 80 till 40 personer per år. Beslutet strider mot all medmänsklighet och empati och jag är förvånad över att exempelvis kristdemokraterna, var syn på flyktingmottagande är den mest humana inom Alliansen, har gått med på detta. Kommunstyrelsens beslut innefattar både s.k. e-bos och flyktingar som kommit genom avtal med migrationsverket.

Dock är detta delvis en logiskt konsekvens av slakten av Lidingöhem AB, Lidingös allmännyttiga bostadsföretag, som efter det lustmord kommunstyrelsemajoriteten utsatte det för under förra mandatperioden idag knappt har några lägenheter kvar.

En lämplig nivå på flyktingmottagande för en kommun av Lidingös storlek och med Lidingös förutsättningar bör lämpligen ligga kring 150/år, vilket Mårten Dahlberg (s) föreslagit eller kring 200/år vilket är en solidarisk flyktingmottagning för en kommun med våra förutsättningar och vår storlek som jag ser det, egentligen skulle det kunna vara fler än så men det skulle förutsätta en nykter bostadspolitik, vilket man knappast kan förvänta sig av den nuvarande majoriteten.

Den svenska flyktingpolitiken bidrar årligen till ett antal utvisningar som leder till dödstraff i de länder flyktingarna utvisas till, en som känner väl till detta är vänsterpartiet Lidingös medlem och valberedare Anita Dorazio. Flyktingar kan i större utsträckning beviljas uppehållstillstånd i Sverige om det finns fler bostäder och man ändrar sin syn på människor. Ett liv som släcks av en auktoritär regim som den i Iran eller lite av västvärldens bekvämlighet, det är den fråga vi måste ta ställning till, uppenbarligen har Lidingös kommunstyrelsemajoritet gjort det också, och man valde inte humanism och mänskliga rättigheter utan bekvämlighet. Ha det i minnet vid valet 2014.

Läs Osborn Holmstrands text om situationen i Iran på Overklighetens:
Osborn Holmstrand: Dags för en ny politik gentemot Iran!

Läs min artikel om Boråsfallet Mehrab och Sakineh:
Avvisningsskandalen i Borås - Mehrab och Sakineh ska skickas tillbaka till en säker död i Iran

Läs på Vänsterpartiet Lidingös hemsida om vänsterpartiets Lidingömedlem Antia Dorazio, årets svensk 2008 för sitt engagemang för flyktingar:Medlem i Vänsterpartiet Lidingö blev Årets Svensk

Mårten Dahlberg lämnar ordförandeskapet för Socialdemokraterna

Idag tillkännagav Mårten Dahlberg att han till årsmötet den 31/3 inte kandiderar till omval som ordförande för Lidingö socialdemokratiska arbetarekommun. Han säger också att hans beslut inte har att göra med att partiet förlorade rollen som största oppositionsparti i valet 2010.

Socialdemokraterna agerar alltså tvärt emot vänsterpartiets Lidingöförening som behåller stora delar av den gamla styrelsen, vilket alltså fastslogs av årsmötet 2011och meddelades i ett pressmeddelande på partiföreningens hemsida.

Claudio Crevatin (s), ordförande för valberedningen sa till Martina Strand Nyhlin (Mitt i Lidingö Tidning 14/3):
- Vi har en efterträdare, men vill jag vill inte släppa ut vem det är före vårt årsmöte 31 mars.

Läs pressmeddelandet från Vänsterpartiet Lidingös årsmöte:
Ida Luther Näsholm kvarstår som ordförande – Och Vänsterpartiet har framtidstro trots valförlusten 2010

Svar till Mikael von Knorring angående fildelning och digitala bibliotek

Min diskussion med Mikael von Knorring har dels förts i partiorganet Vänsterpress och dels i via internet. Detta är ännu ett svar till von Knorring angående fildelning och digitala bibliotek. Först vill jag säga att för att vara en diskussion dels via internet och dels genom Vänsterpress har detta varit en väldigt respektfull och konstruktiv diskussion, som förhoppningsvis mynnar i att von Knorring skriver en artikel till Overklighetens folk – texter från den overkliga kulturvänstern.

von Knorring undrar vad jag menar med att jag anser att jag vill se ett legaliserat system för fildelning som är ”synonymt med inkomsterna från skivförsäljning”. Vad jag menar med detta är främst att musikers inkomster ska relateras till det bortfall av inkomst man skulle fått från samma antal nedladdningar om dessa istället sålts i en skivaffär. När man då tar bort skivbolagen, det onödiga steget i processen, kan man ju också anta att två alternativ till utveckling finns. Om man drar bort den kostnad för en skiva som skulle tillfallit skivbolaget i det tidigare systemet så ser vi en prissänkning för skivorna, dock fortfarande med en garanterad inkomst till musikerna som tidigare kanske fått 30 % av skivförsäljningen skulle detta innebära 30 kronor/nedladdad skiva i kostnad om totalpriset i handeln tidigare varit 100 kronor. På så sätt sänks kostnaden med ca 70 % från priset i skivhandeln, alltså något som skivköparna/nedladdarna tjänar på jämfört med priset i skivaffären och som inte drabbar musikern eller musikerna i fråga. Det andra alternativet vore såklart att priset för en nedladdad skiva låg kvar på samma pris, säg 100 kronor för enkelhetens skull, som i handeln. På så sätt ökar, om vi förutsätter att musikerns intäkter tidigare varit 30 kronor per såld skiva á 100 kronor skulle detta innebära en ökning av musikernas intäkter med ca 70 %. Dock är denna modell realistiskt sett ogörlig eftersom den största anledningen till fildelning är att undkomma kostnaderna för att köpa skivan i handeln. När det gäller digitala bibliotek kan man anta att en inkomst per utlånad skiva skulle kunna relateras till den inkomst som man i vanliga fall får per utlånad bok på biblioteket om man är författare, en låg inkomst men trots det en inkomst, det kanske inte är helt relevant att diskutera ersättningen för utlåning på folkbiblioteken i detta sammanhang.

Mikael von Knorring citerar också ett förslag som lades på Vänsterpartiets kongress 2008 om digitala bibliotek: Vi skulle kunna diskutera till leda hur kulturekonomin skulle ha sett ut utan fildelningen, men det blir mer och mer som att diskutera hur den hade sett ut om det inte fanns högtalare. Han skriver vidare ”Ett ersättningssystem för att ”kompensera för högtalarnas genomslag” är omöjligt att konstruera”. Här vill jag framhålla två saker; dels att exemplifieringen är helt irrelevant. Jag tycker inte att den har ett dyft med fildelning att göra. Högtalaren är dels ett hjälpmedel i musikutövande, dels drabbar det knappast musikerna, möjligen instrumenttillverkarna. Visserligen påstår von Knorring att fildelningen också är ett hjälpmedel i kulturskapande, något jag tycker är ytterst märkligt eftersom jag inte kan komma på något annat ”hjälpmedel” i en yrkesutövning som innebär en reallönesänkning för yrkesgruppen i fråga. Förhoppningsvis är det endera så att jag missförstår von Knorrings exempel eller att exemplet helt enkelt inte är tjänligt och därför irrelevant. Är det däremot så att von Knorring menar att det finns en relevant jämförelse mellan högtalarens utveckling och fildelning så kan jag verkligen inte se på vilket sätt.

Vidare undrar von Knorring vad jag menar med att man ”sticker kniven i ryggen” på kulturarbetarna genom att verka för legalisering av fildelning. Jag menar precis det jag tidigare skrivit, jag anser inte att det är seriöst att samtidigt som man legaliserar fildelning inte ha någon lösning för att musikernas reallöneinkomster inte ska drabbas av detta. Så enkelt är det. Jag anser inte att något fullgott system finns, däri består min kritik. von Knorring vill att fler ska kunna arbeta på heltid med kulturskapande samtidigt som han anser att det inte spelar någon roll att man vill se till att de i praktiken får en reallönesänkning i och med fildelningen och att ingen ordentlig lösning på det systemet ännu finns. Hur ska det gå till? Arbeta heltid för deltidslön? Eller arbeta gratis eftersom kultur är en ganska onödig hobby? Han påstår också att fildelningen inte har inneburit något inkomstbortfall för musikerna. Hur menar han då? Självklart finns det andra sätt att tjäna pengar för musiker än att sälja skivor, men den delen av en musikers inkomster är heller inte obetydlig. Därför innebär det en lönesänkning.

von Knorring undrar också om jag tycker att vänsterpartiet ska rösta nej om det i riksdagen blir omröstning om fildelningen i riksdagen och inget ekonomiskt kompensationssystem var ekonomiskt möjligt. Frågan är svår. Straffen för fildelning gynnar bara skivbolagen och straffar bara privatpersoner som använder den teknik som står till buds. Jag tycker för det första att ett parti som vårt, som alltid kritiserat budgettaken och alltid har pengar att ta från andra områden som är kostsamma för skattebetalarna och som vårt parti är emot, bör kunna konstruera både ett förslag till lösning för den ekonomiska kompensationen och finansiera detta. Straffen ska bort, fildelning ska legaliseras, det är inget som ens kan diskuteras. Men jag vågar påstå att von Knorring, vänsterpartiets tekniska pionjär har lite väl låg tilltro till både tekniken och när det gäller vänsterpartiets ekonomiska spelutrymme som frigörs exempelvis genom ut det budgetutrymme som frigörs genom utträde ur EU. En förflugen tanke; kan det vara så att det passar att ha hög tilltro till tekniken så länge man kan ta andras arbete gratis men att tilltron till tekniken dalar om diskussionen handlar om att man ska betala för vad man konsumerar.

När Magnus Betner i fredags hade besök av Sarah Dawn Finer i fredags sa hon såhär:
Hur kan det komma sig att man ska få slippa betala för musik men aldrig skulle gräva att få gå gratis på bio eller teater? Vad är egentligen skillnaden?
Jag tycker att Dawn Finer har en klar poäng.

/Jonas Lundgren
Vänsterpartiet Lidingö

Läs den text av Mikael von Knorring som jag svarar på

Kan Vänsterpartiet ta sig in i kommunfullmäktige på nytt? - en kort historisk betraktelse

Vänsterpartiets lokalavdelning på Lidingö startades 1917 efter utbrytningen ur det socialdemokratiska partiet. Även på Lidingö skedde splittringen och Lidingö kommunistiska arbetarkommun bildades. Nio år efter arbetarkommunens bildande tog man sig för första gången in i kommunfullmäktige 1926 med tre mandat. Därefter satt partiet i kommunfullmäktige fram till 1938, då man åter blev utan parlamentarisk representation, om man ser det hela ur ett nationellt perspektiv gick valet 1938 dåligt för vänstern i de flesta mindre och självständiga arbetarkommunerna, i storstäder som Stockholm fanns kvarstående parlamentarisk representation. En anledning till valresultatet bör ha varit kommunistskräcken som bredde ut sig 1938, innan andra världskrigets utbrott året därpå. Under hela krigstiden stod vänstern utanför kommunfullmäktige, för att sedan åter komma in under mandatperioden 1946-1950, gissningsvis på grund av att vänstern i just detta val gjorde sitt bästa valresultat någonsin fram till 1990-talet under ledning av Gudrun Schyman. Uppsvinget berodde delvis på att den 1938 förhärskande hetsen mot kommunister förbytts i en lovsång till Sovjetunionen efter intåget i Berlin 12/3 1945.
Men vänsterns återintåg i kommunfullmäktige 1946-1950 blev bara kortvarigt och 1950 stod arbetarkommunen åter utan parlamentarisk representation, denna gång varade den i 16 år. Men arbetarkommun stretade vidare och 1966 erövrade man åter ett mandat i fullmäktige. Denna gång lyckades arbetarkommunen behålla mandat i kommunfullmäktige i över 40 år fram till valet 2010.

Som absolut bäst har den parlamentariska vänstergruppen bestått av tre ledamöter, detta skedde 1926-1930, 1979-1982 och 1982-1985. Mellan 1950 och 1966 stod vänsterpartiet utan parlamentarisk representation i kommunfullmäktige, det är den längsta perioden något av kommunfulllmäktigepartierna fått klara sig utan kommunalt mandat, och därmed kommunala bidrag. Vänsterpartiet Lidingö är idag, 2011 i samma sits som 1950. Men vi klarade det då, och det finns ingen anledning till varför vi inte skulle klara det nu också. Självklart kan man sörja förlusten av vänsterns enda mandat hur länge man vill, men jag är övertygad om att vemod varken var konstruktivt 1950 eller att det är det idag, 61 år senare.

Modellerna ovan visar vänsterpartiets representation i kommunfullmäktige 1026-1966 och 1966-2010 samt diagram för samma perioder.

Ny styrelse och valberedning för Vänsterpartiet Lidingö

Idag hade Vänsterpartiet Lidingö årsmöte, ny styrelse och ny valberedning valdes. De motioner som kommit in till årsmötet uppdrogs till den nyvalda styrelsen att ta ställning till. Den nya valberedningen gavs i uppdrag att lägga förslag till revisorer för verksamhetsåret. När valberedningen föreslagit revisorer ska dessa väljas formellt vid ett medlemsmöte.

Ny styrelse:
Ida Luther Näsholm, ordförade (omval)
Jonas Lundgren, ledamot (omval)
Sven-Erik Wånell, ledamot (nyval)
Birgitta Ehlin, ledamot (omval)
Johan Båge, ledamot (omval)

Således inga större förändringar i styrelsen.

Ny valberedning:
Mona Trumstedt (nyval)
Anita Dorazio (omval)

Däremot har alltså de tidigare valberedaren, Sven-Erik Wånell, valts in i styrelsen och Mona Trumstedt (tidigare partiföreningens ordförande innan Ida Luther Näsholm) valts till valberedare samman med Anita Dorazio. Notera att Sven-Erik Wånell valdes till styrelsen av årsmötet trots att han inte fanns i valberedningens förslag eftersom det är praxis att en valberedare inte föreslår sig själv till förtroendeuppdrag.

Jag är övertygad om att såväl styrelse som valberedning dels kommer få bråda dagar och dels att årsmötet valt bra och kompetenta medlemmar till förtroendeuppdragen. Jag återkommer om revisorerna när valberedningens förslag lagts fram.

Utförligare presentationer av den nya styrelsen och valberedarna kommer inom kort finnas på Vänsterpartiet Lidingös hemsida.

Imorgon, Lördag 12/3, Vänsterpartiet Lidingös årsmöte

Imorgon är det årsmöte för Vänsterpartiets lokalförening på Lidingö. Mer om vad som gäller och vad som händer kan du läsa på Vänsterpartiet Lidingös hemsida. Jag återkommmer såklart här på bloggen med information om vad som hände och vad som beslutades, samt med en förteckning över de nyvalda på föreningens förtroendeposter.

Vänsterpartiet Lidingös hemsida

Luddigt och Logiskt uppdaterad

Nu har jag uppdaterat mitt sidoprojekt, mer ideologiskt och mindre med anknytning till Lidingö, Luddigt och Logiskt i Politiken igen. Där kan du nu läsa mer om socialdemokraternas toppskifte och annat spännnande.

Några exempel på artiklar:
Arbetarrörelsen skulle tjäna på en mer ideologiserad samhällsdebatt
Kan ett partiledarbyte rädda Sveriges största socialistparti?
Om socialdemokratin, Juholt och Jämtin
Juholt är inte den enda nyheten, lite mer om Carin Jämtin

Kan Juholt bli den noshörning som socialdemokraterna behöver?

Idag presenterade den socialdemokratiska partiledningen sitt förslag till partiledare. Förslaget är helt uppenbarligen en kompromiss, ämnad att hålla de vänstersocialdemokratiska partidistrikten lugna och de högersocialdemokratiska något så när nöjda. Valberedningen föreslår Håkan Juholt till ny partiledare och Carin Jämtin till partisekreterare. Ett förslag som säkert är ämnat att hålla en jämn fördelning mellan högerflygel och vänsterflygel med tanke på Jämtins relativa profil som vänstersosse och Juholts som mittensosse. Vad vi bör ha i minnet, och som ofta försvinner i mediebruset är att det är partikongressen och inte valberedningen själv som väljer partiordförande, det är alltså 15 dagar kvar till dess Juholt och Jämtin förväntas väljas, dock har historien lärt oss att det socialdemokratiska partiet har en ytterst liten frekvens av konkurrens om partiledarskapet under själva kongressen, någon motkandidat till Juholt kan vi därför knappast förvänta oss.

Socialdemokraterna behöver nu en ledare som kan ena partiet och som har förmågan att vara både vass och hårdhudad. Om Juholt är det redan är svårt att säga, däremot har den socialdemokratiska evolutionen visat att partiledarna, som med undantag av Sahlin, brukar sitta relativt tryggt och ganska länge på sina poster, tenderar att utvecklas till olika slags djur, mer eller mindre anpassade efter partiets utveckling. Så blev Göran Persson en buffel. Och med tanke på att vi alla vet att horn består av tätt sammanpackat hår har Juholt god förutsättning att med sin mustasch bli precis den vassa och hårdhudade noshörning som socialdemokraterna behöver i nuläget.

Kvinnomajoritet i kommunfullmäktige glädjer

På Lidingösidan refereras idag en undersökning från SCB som visar att kvinnor är i majoritet i Lidingö kommunfullmäktige. Detta är glädjande och något att vara stolt över. Könsfördelningen i kommunfullmäktig är inte obetydlig, oavsett den politik som förs eftersom det finns en jämställdhetsaspekt, män har traditionellt sett alltid dominerat politiken, vilket inte är demokratiskt eftersom det inte speglar samhället, vilket en parlamentarisk församling bör göra.

I Lidingö finns, enligt SCB, 47,06 % män och 52,94% kvinnor i fullmäktige. I kommunstyrelsen finns 12 ledamöter, 50% kvinnor och 50% män. Bland ersättarna finns 5kvinnor och 6 män.

Jag har tidigare (obervera förra mandatperioden) refererat könsfördelning i kommunfullmäktige, nämnder och styrelser:
Lidingöpartiet presenterar sin kandidatlista till kommunfullmäktige
Gubbväldet i Lidingös parlamentariskt valda organ är totalt
Gubbväldet i Lidingö: Del II

Hem och Hyra visar hur dyrt det är att bo i Stockholms län

I senaste numret av Hyresgästföreningens tidning Hem och Hyra finns en granskning av de dyraste och billigaste kommunerna att bo i om man bor i hyresrätt. Vad som är intressant med artikeln är att av de 10 dyraste kommunerna att bo i är fem av dessa kommuner inom Stockholms län. Fyra av dessa återfinns i topp 5. Glädjande nog är Lidingö inte ens med på listan. Det lättar hjärtat lite. Men dock är listan graverande för hur dyrt det är att bo i Stockholmstrakten i jämförelse med andra delar av landet. Topp 5 ser ut som följer:
1: Ekerö, här kostar en trea på 75 kvm; 7047 kr/månad
2: Österåker, här kostar en trea på 75 kvm; 6650 kr/månad
3: Tyresö, här kostar en trea på 75 kvm; 6515 kr/månad
4: Trosa, här kostar en trea på 75 kvm; 6494 kr/månad
5: Upplands Bro, här kostar en trea på 75 kvm; 6477 kr/månad

I samma artikel finns en lista över de kommuner i Sverige där det är billigast att bo. Av de 10 första kommunerna är ingen belägen i Stockholms län.

Läs artikeln i Hem och Hyra: De bor dyrast och billigast

Polemik med Mikael von Knorring angående fildelning och digitala bibliotek

I Vänsterpartiets tidning Vänsterpress publicerades i nummer 1/2011 en artikel av mig som handlade om kulturpolitiken inom vänsterpartiet och hur den kan utvecklas och framhävas för att partiet ska få större gehör och återvinna eller förstärka förtroendet bland de svenska kulturarbetarna. Vad jag upptäckte först igår var att min artikel bemötts i nummer 2/2011 av Vänsterpress av partiets egen fildelningsexpert Mikael von Knorring. Fildelningsexpert skriver jag utan någon som helst ironi, von Knorring är i sanning en auktoritet på området och hans blogg Teknikvänstern är helt klart läsvärd. von Knorrings svar har rubriken Fri fildelning är bra för kulturproduktionen.

Nedan följer ett kort svar på von Knorrings svar i Vänsterpress 2/2011, förhoppningsvis, trots att jag missat deadline med en dag låter Vänsterpress eminenta redaktör Börje Graf mitt svar slinka med i Vänsterpress 3/2011.

Gärna fri fildelning men först ersättningssystem

Svar till Mikael von Knorring, Vänsterpress 22/2011I Vänsterpress 1/2011 skrev jag under rubriken Vänsterpartiets språngbräda är kulturpolitiken. I artikeln skrev jag om många olika aspekter på hur kulturpolitiken kan spela större roll och ta mer plats i partiets politik. Dock fanns det en aspekt som uppenbarligen väckte viss irritation, fildelningsfrågan.

Vad jag, dumt nog, inte skrev i min artikel var att jag är för fri fildelning. Jag tycker absolut inte att man ska straffa fildelarna i dagsläget, speciellt då pengarna inte i någon större utsträckning går till artisten utan till skivbolagen. Jag har heller inget emot digitala bibliotek. Däremot är jag angelägen om att musikernas intäkter blir desamma som vid skivförsäljning. Bortfall i skivförsäljningen och mindre pengar att röra sig med innebär ju dels att kulturarbetare tvingas ta så kallade vanliga jobb för att finansiera sitt kulturskapande, ett kulturskapande som sedan konsumeras gratis. Dels handlar det om kulturproduktionens kvalitet, finns det någon garant för att den är densamma om kulturarbetarna på dagarna tvingas jobba med något annat? Digitala bibliotek är en bra lösning, frågan är, är den synonym med inkomsterna för skivförsäljning eller inte? Är den inte det så räcker inte lösningen med digitala bibliotek, är den det så är ju allt frid och fröjd. Jag tror att det skulle vara bra att kolla med musikerna själva, förslagsvis deras organisation Svenska tonsättares internationella musikbyrå, STIM.

Jag tror att skiljelinjen i den frågan kan ligga i huruvida kultur är nyttigt eller inte. Jag tror att kultur är nyttigt. Von Knorring hänvisar också till en undersökning i Sydsvenskan där 38 % av alla musiker vill släppa fildelningen fri och 59 % erkänner att de delat upphovsrättsskyddat material. Vidare skriver han att ”Få musiker skulle ha råd att köpa all den musik de lyssnat på som CD-skivor”. För min del tycker jag inte att detta säger något alls. Det är olagligt att köra mot röd gubbe på Sveriges vägar. Om en polis gör detta på sin fritid, skulle det då visa på att det var mer okej för andra privatpersoner, som inte jobbar som poliser, att köra mot röd gubbe?

Fildelningen är bara en del av vänsterpartiets kulturpolitik, en kulturpolitik som har som syfte att se till att fler människor kan vara delaktiga i kulturlivet. Jag tror att vi måste fortsätta utvecklar denna tillgänglighetsprincip, den är den enda demokratiska linjen i kulturpolitiken.

/Jonas Lundgren

Läs min orginalartikel i Vänsterpress 1/2011:
Vänsterpartiets språngbräda är kulturpolitiken

Läs Mikael von Knorrings svar i Vänsterpress 2/2011:
Fri fildelning är bra för kulturproduktionen

Mitt svar till von Knorring hittar ni ovan.

Nästa vecka blir smockfull och spännande

Nästa vecka blir rolig men smockfull. Det händer mycket viktiga saker och jag som gillar när det händer saker uppskattar veckoupplägget:
Måndag: Förbereda redovisning i kursen Organisationsteori för offentlig verksamhet som jag läser vid högskolan
Tisdag: Redovisning i Organisationsteori för offentlig förvaltning, möte med Clartéredaktionen för att diskutera mitt medarbetarskap vid tidningen.
Onsdag: Möte med Vänsterpartiet Lidingö gällande föreningens ställningstagande till inkomna motioner till Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens.
Torsdag: Ledig
Fredag: Ledig
Lördag: Ombud vid Vänserpartiet Storstockholms årskonferens, jag representerar Lidingövänstern samman med Mona Trumstedt.
Söndag: Ombud vid Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens, jag representerar Lidingövänstern samman med Helene Gate, på kvällen träffar jag en journalist från Sveriges radio.

Det hela börjar redan på Lördag då Vänsterpartiet Lidingö håller årsmöte, jag har slitit hårt med föreningens gedigna verksamhetsberättelse.

Grattis på Internationella kvinnodagen

Idag vill jag passa på att gratulera alla kvinnor i världen, i Sverige och på Lidingö på Internationella kvinnodagen!

För den som, dagen till ära, vill demonstrera för kvinnors rättigheter arrangerar 8:e marskommittén en demonstration på Södermalmstorg idag klockan 18:00 (T-bana; Slussen, uppgång mot Södermalmstorg).

En pryd kulturhöger som tappat greppet - om liberalernas gränser för yttrandefriheten, någonstans mellan Vilks och Vaininonpää

Vad är konst och kultur? Hur ser man skillnad på vad som är och inte är kultur? Dessa, näst intill existensiella frågorna, talas det ständigt om. Kultur provocerar, för mig provocerar bra kultur eftersom kultur som inte väcker en reaktion hos den som tillgodogör sig den gissningsvis inte har den udd som krävs för att den ska ha någon betydelse. Jag tycker att man ska, nej bör, använda kultur för att väcka känslor, uppröra, uppmuntra, beskriva en verklighet som är svårgreppbar men blir konkret i ett musikstycke, en målning, en roman eller dikt.

Debatten om Lars Vilks flammar vidare, även när media inte intresserar sig nämnvärt för frågan så fortsätter diskussionen i bloggosfären. Liberala och högervridna kulturdebattörer försvarar Vilks rätt att i skydd av yttrandefriheten producera vilken konst han vill, och enligt min mening är både hans och Anna Odells konstverk uppenbarligen intressant konst eftersom de väcker reaktioner, starka reaktioner. Däri ligger genialiteten. Däremot tycker jag väl personligen att Vilks konst mest blir komisk, han har jobbbat och jobbat i åratal för att lyckas provocera igång muslimerna, nu har han lyckats och då bör han vara nöjd. I yttrandefrihetens namn får vem som helst uttryckas sig i ord, bild och skrift, det kan ingen göra något åt. Liberalerna och högermännen viftar med små flaggor och blåser i flärpar när Vilks provocerar igång muslimerna och dessa liberaler får visa vilka goda demokrater de är genom att ta honom under sina vingar. Men nu har vissa tydligen fått nog av yttrandefriheten.

När konstnärinnan Riita Vaininonpää i ett verk på Liljevalchs vårsallonger ställer ut en målning där hon liknar statsminister Fredrik Reinfeldt med Adolf Hitler blir det ett himlans liv på dessa yttrandefrihetens försvarare. Bloggen Pophöger, som skrivs av Erik Svnsbo gör sig extra rolig när man skriver följande: Liljevalchs ledning väljer själva om man vill göra sig kända som en plattform för kommunister. Framför allt tycker jag att alliansbashande av den typ som Liljewalchs visar är oerhört tråkig och dålig konst.
Det är uppenbarligen bättre konst att karikatera profeten Muhammed än Fredrik Reinfeldt. Det finns gränser för högerns tollerans. Även Fredrik Segerfeldt är jättearg på Vaininonpää, han skriver på Newsmill: I den jury som beslutar vilka verk som ska visas ingår Liljevalchschefen och den gamle FNL:aren Mårten Castenfors, kritikern Thomas Millroth, Aftonbladskommunisten Martin Aagård samt konstkritikern Ingela Lind, som år 2006 anklagade en utställning på Moderna Muséet för nationalsocialism.
Det hela är väldigt underhållande, Segerfeldt har gett sig attan på att han ska sätta dit Liljevalchjuryn som "kommunister". Ständigt denna patetiska rädsla för "kulturvänstern". Jag kan inte låta bli att tänka: den mest progressiva stora tidningen i Sverige är ju Aftonbladet. Denna kulturvänster har ganska liten betydelse om man jämför med högerns Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, TV4 och så vidare och så vidare. Herregud, den konkurrens som högern ömmar så mycket för är ju minst sagt snedvriden, men inte till denna förhatliga "kulturvänsters" fördel. Den teori som framförs av Segerfeldt, av typen "vänstern styr det fria kulturlivet med järnhand" är inget annat än en konspirationsteori som i någon mån kan jämföras med teorin om frimurarna, även det ett patetiskt försök att göra en liten grupp till det ondaste i världen.

Jag är så trött på konspirationsteoretiker av Segerfeldts eller Svansbo var anledningen till att jag drog igång Overklighetens folk - texter från den overkliga kultuvänstern. Hela projektet är ett försök att besanna Segerfeldts och Svanbos påståenden. Dessa är ju så virriga så att man tycker synd om dem och då vill det till att man i alla fall gör ett försök att göra deras teorier lite mer sanna. Alla skribenter på Overklighetens folk tillhör ju denna "kulturvänster".

Om Lindquist och hans "kommunala kärnuppgift"

Den artikel som Fredrik Classon skrev i Lidingö Tidning den 25/2-2011 omskrivs idag på Paul Lindquists blogg under rubriken Lägre skatt ger ökad egenmakt. Lindquist stoltserar återigen över skattesänkningen för en normalfamilj på Lidingö. Han ursäktar de höga avgifterna i musikskolan och de höga avgifterna för att spela hocky. Lindquist hävdar att det är bättre att: Ge föräldrarna makten över sin egen ekonomi och låt de tillsammans med sina barn bestämma om en del av hushållskassan ska gå till musikskola, hockey eller någon annan fritidsaktivitet.
Vad Lindquist verkar missa, eller strunta i, är att vi i Lidingö har de näst största skillnaderna mellan fattiga i landet, efter det likaledes moderatstyrda och ständigt skattesänkande Danderyd. Dessa inkomstskillnader gör också att den som har mindre pengar också får det svårare när skattesänkningarna främst gynnar de som har mindre pengar. Kommunalskatten sänktes alltså för en familj som tjänar 500.000 kronor per år, dessa får 1200 kronor mer i plånboken varje år. Men klassklyftorna alltså, de 10 % av lidingöborna som tjänar minst har en total årsinkomst på 69.399 kronor, således blir deras skattesänkning betydligt mindre än 1200 kronor. Deras skattesänkning ligger snarare runt en tiondel av denna skattesänkning, således runt 120-150 kronor per år, knappast något att jubla för. Klassklyftorna innebär i realiteten att de som tjänar mycket har ett större ekonomiskt kapital att utöva vad Paul Lindquist kallar för sin "egenmakt" på.

Lindquist tar också ett ord i sin mun som jag tycker instingtivt illa om, han talar nämligen om det moderata favoritbegreppet "kommunala kärnuppgifter". Kärnuppgifter för en kommun är då exempelvis skola, förskola och äldreomsorg. För min del förstår jag vaken begreppet "välfärdens kärna" eller "kommunala kränuppgifter". Jag anser att en kommun ska kunna tillgodose medborgarnas behov på ett tillfredställande sätt. Detta innebär i förlängningen att hjälpa de människor som har det sämst ställt. Detta kan gott göras solidariskt, och en solidarisk finansiering sker via skattesedeln. För detta med solidaritet finns ingen argumentation, bara en magkänsla, att man ska hjälpa de man kan, om man kan.

Dock skjuts ju ytterligare ett problem in i det hela genom NPM (New public management), en modell där medborgarna inte längre ses som medborgare utan som kunder. Man har längre inget ansvar för kommuninvånarna på det moraliska planet, istället finns ett ansvar på det plan där man ska kunna leverera något. Leverera något till en kund och tillgodose medborgarnas behov är i praktiken två olika saker. En kommun som tillgodoser medborgarnas behov och önskemål har nödvändigtvis inte bara det nödvändiga, det s.k. "kärnuppgifterna" utan också saker utöver det, exempelvis en allmännytta värd namnet eller en solidariskt finansierad musikskola.