Den som aktivt läser denna blogg kan knappast ha undgått mitt engagemang för kulturpolitik. Just nu så är jag alltså talesperson i Kultur- och ungdomsfrågor för Vänsterpartiet här i Lidingö. Utöver det så sitter jag också som ledamot i Kulturutskottet för Vänsterpartiet i Stockholms Län.
För mig är kulturpolitik något viktigt eftersom kulturen är en grundläggande samhällsnytta. När jag har jobbat inom Kulturutskottet i för Vänsterpartiet i Stockholms Län har jag varit med om att ta fram en talarkatalog för alternativa föredragshållare till skolor och bibliotek, Andra Röster - Ett annat perspektiv. Jag har, tillsammans med Ann-Mari Engel från Kulturutskottet hållit ett seminarium på ABF-huset med rubriken Kulturskolan - En del av välfärdens kärna. Jag har dessutom hållit föredrag för ungdomar i Ung Vänster om kulturpolitik och hållit möten om kulturpolitik för medlemmar i Vänsterpartiet tillsammans med Siv Holma från Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Siv är också ledamot av riksdagens kulturutskott.
Som vänsterpartist är min övertygelse att kulturen måste vara till för alla. Kultur är en rättighet och inte ett privilegium. Därför är Vänsterpartiet de som har den absolut mest sunda kulturpolitiken. Vår solidaritetstanke, som är grundläggande för vår politik, appliceras även på kulturen och där behövs den verkligen. Den så underbara möjligheten för barn och ungdomar att tillgodogöra sig kultur är rent faktiskt exkluderande genom avgifter och taxor. Mer än 90% av all kultur kostar pengar och är därför inte tillgänglig för alla. Därför har Vänsterpartiet tagit fram ett nytt kulturpolitiskt program vid namn Kulturkompassen. Här finns exempelvis ett förslag på hur man ska applicera bibliotekslagsidén på kulturskolan genom att kräva minst en kommunal kulturskola i varje kommun. Helst ska kulturskolan naturligtvis vara en frivillig och gratis del av skolundervisningen, men det vore en bit på väg.
tisdagen den 29:e december 2009
söndagen den 27:e december 2009
PR-strategen som sköt sig i foten - Om Moderaternas historieskrivning
Är det såhär Moderaterna vill att de ska bli betraktade av framtidens svenskar?
I början av 1900talet fanns blott tre arbetarpartier. Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (sedermera Sveriges Kommunistiska Parti, Vänsterpartiet Kommunisterna, Vänsterpartiet) och Högerpartiet (sedermera Moderata Samlingspartiet). I kamp för arbetarnas intressen agerade partierna lite olika. Socialdemokraterna och SSV agerade för allmän och lika rösträtt, som efter en riksdagsomröstning 1929 blev svensk lag. Moderata Samlingspartiet däremot var så måna om arbetarnas intressen att de inte ansåg att dessa skulle behöva utstå sådana huvudbryn som att rösta i allmänna val. Därför gick de, med arbetarnas intressen i ryggen, till riksdagen och röstade emot den allmänna och lika rösträtten.
Under 1930talet kom en man med mustasch till makten i Tyskland. Högerpartiet tänkte först att, ja men vad bra, mustasch är ju ett sant arbetarklassattribut, denne man förtjänar vårt fulla stöd. Han gynnar klassen. Senare förstod man att så inte var fallet. Men det gjorde inte Bondeförbundet (senare Centerpartiet).
Något senar gjordes en militärkupp i Chile och den demokratiskt valde ledaren mördades. Moderata Samlingspartiet stödde helhjärtat Revolutionen.
Ett parti som hette ANC och leddes av en kille som hette Nelson Mandela bedrev kamp mot demokratin i Sydamerika. Det tyckte inte arbetarklassens parti, Moderata Samlingspartiet alls om. Därför gick man i riksdagen emot de som föreslog ekonomiskt stöd till ANC.. Det kunde ju aldrig gynna klassen att folkets regering i Sydamerika störtades.
Under 1970 talet spirade arbetarrörelsen upp i många grenar. Till dessa kan räknas organisationer som: Vänsterpartiet Kommunisterna, KPML®, KFML, SKP(m-l) Moderata Samlingspartiet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Förbundet Kommunist, Socialistiska Partiet, KKF, SKU, Vänsterns Ungdomsförbund och Arbetarpartiet Kommunisterna.
Under 2006 fick Moderata Samlingspartiet bilda regering tillsammans med andra partier, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Arbetarledaren F. Reinfeldt kände sig i Meller-tid inte riktigt bekväm eftersom han företrädde arbetarna till skillnad från Maud Olofsson, Alf Svensson och Lars Leijonborg.
2009 bestämde sig arbetarklassens företrädare i Moderata Samlingspartiet att man måste dryga ut sin väljarskara. Hur fick man fler väljare om man var ett arbetarparti? Jo, man skapade fler arbetare. Därför skapade man regler och lagar som gjorde att sjuka människor blev arbetare, pensionärer skulle bli arbetare genom att pensionsåldern höjdes. Cancerpatienterna skulle också bli väljare genom att bli tvungna att bli arbetare, därmed väljare till Moderata Samlingspartiet.
För att ta det lilla perspektivet sålde Moderata Samlingspartiet ut så gott som alla hyresrätter i kommunal regi i Lidingö 2009. Anledningen vara att arbetarna, de vanliga människorna, skulle ha större möjlighet att köpa sin bostad.
I början av 1900talet fanns blott tre arbetarpartier. Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (sedermera Sveriges Kommunistiska Parti, Vänsterpartiet Kommunisterna, Vänsterpartiet) och Högerpartiet (sedermera Moderata Samlingspartiet). I kamp för arbetarnas intressen agerade partierna lite olika. Socialdemokraterna och SSV agerade för allmän och lika rösträtt, som efter en riksdagsomröstning 1929 blev svensk lag. Moderata Samlingspartiet däremot var så måna om arbetarnas intressen att de inte ansåg att dessa skulle behöva utstå sådana huvudbryn som att rösta i allmänna val. Därför gick de, med arbetarnas intressen i ryggen, till riksdagen och röstade emot den allmänna och lika rösträtten.
Under 1930talet kom en man med mustasch till makten i Tyskland. Högerpartiet tänkte först att, ja men vad bra, mustasch är ju ett sant arbetarklassattribut, denne man förtjänar vårt fulla stöd. Han gynnar klassen. Senare förstod man att så inte var fallet. Men det gjorde inte Bondeförbundet (senare Centerpartiet).
Något senar gjordes en militärkupp i Chile och den demokratiskt valde ledaren mördades. Moderata Samlingspartiet stödde helhjärtat Revolutionen.
Ett parti som hette ANC och leddes av en kille som hette Nelson Mandela bedrev kamp mot demokratin i Sydamerika. Det tyckte inte arbetarklassens parti, Moderata Samlingspartiet alls om. Därför gick man i riksdagen emot de som föreslog ekonomiskt stöd till ANC.. Det kunde ju aldrig gynna klassen att folkets regering i Sydamerika störtades.
Under 1970 talet spirade arbetarrörelsen upp i många grenar. Till dessa kan räknas organisationer som: Vänsterpartiet Kommunisterna, KPML®, KFML, SKP(m-l) Moderata Samlingspartiet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Förbundet Kommunist, Socialistiska Partiet, KKF, SKU, Vänsterns Ungdomsförbund och Arbetarpartiet Kommunisterna.
Under 2006 fick Moderata Samlingspartiet bilda regering tillsammans med andra partier, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Arbetarledaren F. Reinfeldt kände sig i Meller-tid inte riktigt bekväm eftersom han företrädde arbetarna till skillnad från Maud Olofsson, Alf Svensson och Lars Leijonborg.
2009 bestämde sig arbetarklassens företrädare i Moderata Samlingspartiet att man måste dryga ut sin väljarskara. Hur fick man fler väljare om man var ett arbetarparti? Jo, man skapade fler arbetare. Därför skapade man regler och lagar som gjorde att sjuka människor blev arbetare, pensionärer skulle bli arbetare genom att pensionsåldern höjdes. Cancerpatienterna skulle också bli väljare genom att bli tvungna att bli arbetare, därmed väljare till Moderata Samlingspartiet.
För att ta det lilla perspektivet sålde Moderata Samlingspartiet ut så gott som alla hyresrätter i kommunal regi i Lidingö 2009. Anledningen vara att arbetarna, de vanliga människorna, skulle ha större möjlighet att köpa sin bostad.
Stack SD-Lidingö huvudet i sanden efter Kaliberskandalen och det hårda motståndet från Lidingövänstern?
Med risk för att låta lite frän tänkte jag sända ut en fråga i cyberspace. Sverigedemokraterna etablerade med buller och bång en “arbetsgrupp” i Lidingö för något år sedan. Arbetsgruppen hördes inte av för än man dök upp i en granskning som Sveriges Radios Kaliber gjorde av Sverige”demokraterna”. Sedan försvann gruppen igen. Den enda aktiviteten vi har sett hittills är en del mer eller mindre amatörmässiga flygbladsutdelningar, i folks brevlådor för att behålla arbetsgruppens medlemmars anonymitet. Var tog Sverigedemokraterna Lidingö vägen? En sak är säker. Ung Vänster Östermalm-Lidingö-Vaxholm gick ut hårt och utmanade dem genom att skriva om dem i lokalmedia så som Mitt i Lidingö och Lidingö Tidning. Men våra uttalanden förbigicks med tystnad av vår motparti, Sverigedemokraterna. Vart tog de vägen? Insåg de månne att Lidingöborna har en djupt rotad tradition av demokrati och inte är intresserade av populistiska missnöjespartiers invandringsfientliga politik? Klart är i alla fall att Ung Vänster Östermalm- Lidingö-Vaxholm (Ö-L-W) utmanade dem men att de trots det teg still, det gjorde också andra partier i fullmäktige. Man visste att hatets predikanter höll på att försöka vinna fotfäste. Likväl gjorde man inget.
Samma sak gällde när nazister från gruppen Fria Nationalister Stockholm gav sig ut på vandaliseringsturné vid Gångsätra gymnasium. Endast Ung Vänster gick ut för att aktivt göra något. Förbundets medlemmar satte upp affischer och delade ut flygblad för tolerans och mot främlingsfientlighet. Ung Vänster/VSF/Vänsterpartiets tradition av motstånd mot rasism är djupt rotad och det är kanske därför Vänsterpartiet är det populäraste partiet bland invandrare i 2006 års val.
Men vart tog ni vägen Liila Baum och Elena Yurkovskaya?
Samma sak gällde när nazister från gruppen Fria Nationalister Stockholm gav sig ut på vandaliseringsturné vid Gångsätra gymnasium. Endast Ung Vänster gick ut för att aktivt göra något. Förbundets medlemmar satte upp affischer och delade ut flygblad för tolerans och mot främlingsfientlighet. Ung Vänster/VSF/Vänsterpartiets tradition av motstånd mot rasism är djupt rotad och det är kanske därför Vänsterpartiet är det populäraste partiet bland invandrare i 2006 års val.
Men vart tog ni vägen Liila Baum och Elena Yurkovskaya?
lördagen den 26:e december 2009
Musikskoleutredningen gav två välkomna svar men lämnade två frågetecken
För några månader sedan blev utredningen kring musikskolans framtid klar. Den gav två välbehövliga svar och två frågetecken.
Gällande svaren var dessa att utredningen slog fast att Lidingö behöver en musikskola. Vi som har kämpat med näbbar och klor för den saken pustar ut över den slutsatsen. Vidare slog utredningen fast att musikskolan behöver en egen lokal.
Gällande frågetecknen var det första att man alltså konstaterade att Lidingö behöver en musikskola men inte i vilken form. Detta ger utrymme för att man fortfarande kan ta fram den stora saxen och klippa av musikskolans budget, eftersom det är lättast att skära ner på ungdomar och andra svagare grupper i samhället. Man säger alltså inte huruvida musikskolan ska kvarstå i kommunal regi eller inte. Inte heller fastslår man vilka resurser musikskolan behöver. Det andra frågetecknet gäller lokalen. Man har alltså konstaterat att det behövs en lokal. Man har också tittat ut en sådan. Lokalen i fråga är Elverket. Att bygga om Elverkets lokaler skulle kosta mer än det smakade. Dessutom vore det att ta ifrån ungdomar en annan, framförallt på helger, populär samlingsplats. Här anordnas discon och konserter. Dels av kommunen och dels av frivilliga krafter som musikföreningen Electrica. I Elverkets lokaler har även IFK Lidingö sitt kansli. Elverkets lokaler bör helt enkelt inte ens diskuteras som ett alternativ. Alltså kvarstår frågan var musikskolans lokal ska inrymmas.
Gällande svaren var dessa att utredningen slog fast att Lidingö behöver en musikskola. Vi som har kämpat med näbbar och klor för den saken pustar ut över den slutsatsen. Vidare slog utredningen fast att musikskolan behöver en egen lokal.
Gällande frågetecknen var det första att man alltså konstaterade att Lidingö behöver en musikskola men inte i vilken form. Detta ger utrymme för att man fortfarande kan ta fram den stora saxen och klippa av musikskolans budget, eftersom det är lättast att skära ner på ungdomar och andra svagare grupper i samhället. Man säger alltså inte huruvida musikskolan ska kvarstå i kommunal regi eller inte. Inte heller fastslår man vilka resurser musikskolan behöver. Det andra frågetecknet gäller lokalen. Man har alltså konstaterat att det behövs en lokal. Man har också tittat ut en sådan. Lokalen i fråga är Elverket. Att bygga om Elverkets lokaler skulle kosta mer än det smakade. Dessutom vore det att ta ifrån ungdomar en annan, framförallt på helger, populär samlingsplats. Här anordnas discon och konserter. Dels av kommunen och dels av frivilliga krafter som musikföreningen Electrica. I Elverkets lokaler har även IFK Lidingö sitt kansli. Elverkets lokaler bör helt enkelt inte ens diskuteras som ett alternativ. Alltså kvarstår frågan var musikskolans lokal ska inrymmas.
onsdagen den 23:e december 2009
Om att googla sig själv och hitta Anna Dabrowski
Ja, snart är det dags att krypa till kojs och imorgon är det julafton. Men just nu har jag inte mycket för mig. Så jag fick en ingivelse att googla mig själv. Jag skrev ”jonas lundgren ung vänster” en av de första träffarna var min och Anna Dabrowskis gamla historia. För jag har haft en historia med henne. Ingen kärlekshistoria kanske, men intressant var det. Ung Vänster Östermalm-Lidingö-Vaxholm blev nämligen attackerade under ett seminarium om internationell politik. Vi höll till i Östermalms församlingslokaler och anordnade en helg där kända föreläsare talade om olika frågor inom den internationella politiken. För angreppet stod den paramilitära nazistgruppen Svenska Motståndsrörelsen.
På sin blogg på Aftonbladet skrev Anna Dabrowski då att hon tyckte att vi fick skylla oss själva. Hon rättfärdigade rent av nazisternas attack mot oss. Det blev för mycket för mig, som fortfarande är rätt tagen av att ha stått öga mot öga med ett 30-tal nazister. Jag skrev ett brev till Anna där jag skrev vad jag ansåg om att hon höll nazisterna om ryggen. Anna svarade genom den förvirrade artikeln ”Vad är det för fel på Ung Vänsters Jonas Lundgren” (http://blogg.aftonbladet.se/7035/2008/07/900141).
Tänker inte gå vidare in på detta, men tyckte att det var en intressant passus i mitt liv som jag gärna delar med mig av.
På sin blogg på Aftonbladet skrev Anna Dabrowski då att hon tyckte att vi fick skylla oss själva. Hon rättfärdigade rent av nazisternas attack mot oss. Det blev för mycket för mig, som fortfarande är rätt tagen av att ha stått öga mot öga med ett 30-tal nazister. Jag skrev ett brev till Anna där jag skrev vad jag ansåg om att hon höll nazisterna om ryggen. Anna svarade genom den förvirrade artikeln ”Vad är det för fel på Ung Vänsters Jonas Lundgren” (http://blogg.aftonbladet.se/7035/2008/07/900141).
Tänker inte gå vidare in på detta, men tyckte att det var en intressant passus i mitt liv som jag gärna delar med mig av.
God Jul utan bostäder eller valfrihet, är det Moderaternas melodi?
Man börjar bli orolig. Det tycks inte som att kommande generationer kommer att kunna bo kvar i Lidingö. Borgarnas hänsynslösa slakt av Lidingöhem kan ge resultat redan nästa år om olyckan är framme. Det kan bli så pass att nuvarande bosatta i Högsätra inte har råd att bo kvar efter omvandlingen till bostadsrätter. Föga oroar det nog majoriteten i kommunfullmäktige som inte kommer att bli kalla om rumpan rent personligen.
För mig som vänsterpartist är det totalt obegripligt att man utsätter människor för den otrygghet, och för att använda moderat terminologi, det utanförskap som kommer av att ha en osäker eller helt sakan en bostad. Moderaterna har nyligen gått ut och decklarerat att man vill halvera den akuta bostadsbristen fram till 2015. Det görs inte genom att bygga bostadsrätter.
Dessutom predikar man hela tiden om valfrihet från det borgerliga hållet, men var är valfriheten i att inte kunna välja att leva i en hyresrätt i Lidingö? Den valfriheten måst stimuleras från kommunalt håll och det görs inte genom att slakta den gemensammma välfärden.
För mig som vänsterpartist är det totalt obegripligt att man utsätter människor för den otrygghet, och för att använda moderat terminologi, det utanförskap som kommer av att ha en osäker eller helt sakan en bostad. Moderaterna har nyligen gått ut och decklarerat att man vill halvera den akuta bostadsbristen fram till 2015. Det görs inte genom att bygga bostadsrätter.
Dessutom predikar man hela tiden om valfrihet från det borgerliga hållet, men var är valfriheten i att inte kunna välja att leva i en hyresrätt i Lidingö? Den valfriheten måst stimuleras från kommunalt håll och det görs inte genom att slakta den gemensammma välfärden.
söndagen den 20:e december 2009
Hur ser morgondagen ut?
Jo, imorgon ser dagen ut som följer:
- Ut på stan och inhandla de sista julklapparna
- Möter med Vänsterpartiets kulturutskott
- Demonstration mot NATO
Julklappar först således, precis som alla andra i juletider har jag människor i min närhet som jag vill ge något litet tecken på min uppskattning och kärlek såhär till denna fina högtid. Jag hade tänkt ta med mig min lillebror ut på stan. Sedan ska han sälja julgranar med IFK Lidingö vid Elverket. Man kan fråga sig varför de som vill spela fotboll ska sälja julgranar och inte spela just fotboll. Det kanske ordförande i Kultur och Fritidsnämnden, Carl-Johan Gestrup (m) kan svara på?
Så är dagen för mig. Jag älskar kulturpolitik. Man kan säga att det är en av mina största passioner. Just nu är arbetet hårt för att värna musik och kulturskolan. Som talesperson i Kultur- och ungdomsfrågor för Vänsterpartiet Lidingö får jag en intressant inblick i hur människor tänker vad det gäller kulturpolitik, och jag vet inte om det bara är enfald men när man lyssnar låter det ofta som att människor över lag är med på vänsterns linje än Timbros; Kultur åt alla och inte åt ett fåtal.
När det gäller NATO kan man bara konstatera att Sverige dansar efter samma pipa som alla andra länder i NATO, den enda skillnaden är att vi inte är med än. Därför blir det paradoxalt att samma plan som spränger irakiska och afghanska byar i luften utför övningar i de norra delarna av vårt land och med vår regerings goda minne dessutom.
- Ut på stan och inhandla de sista julklapparna
- Möter med Vänsterpartiets kulturutskott
- Demonstration mot NATO
Julklappar först således, precis som alla andra i juletider har jag människor i min närhet som jag vill ge något litet tecken på min uppskattning och kärlek såhär till denna fina högtid. Jag hade tänkt ta med mig min lillebror ut på stan. Sedan ska han sälja julgranar med IFK Lidingö vid Elverket. Man kan fråga sig varför de som vill spela fotboll ska sälja julgranar och inte spela just fotboll. Det kanske ordförande i Kultur och Fritidsnämnden, Carl-Johan Gestrup (m) kan svara på?
Så är dagen för mig. Jag älskar kulturpolitik. Man kan säga att det är en av mina största passioner. Just nu är arbetet hårt för att värna musik och kulturskolan. Som talesperson i Kultur- och ungdomsfrågor för Vänsterpartiet Lidingö får jag en intressant inblick i hur människor tänker vad det gäller kulturpolitik, och jag vet inte om det bara är enfald men när man lyssnar låter det ofta som att människor över lag är med på vänsterns linje än Timbros; Kultur åt alla och inte åt ett fåtal.
När det gäller NATO kan man bara konstatera att Sverige dansar efter samma pipa som alla andra länder i NATO, den enda skillnaden är att vi inte är med än. Därför blir det paradoxalt att samma plan som spränger irakiska och afghanska byar i luften utför övningar i de norra delarna av vårt land och med vår regerings goda minne dessutom.
onsdagen den 16:e december 2009
Konspirationsteoretikern Per Gudmundsson diktar verklighet efter eget skön
- Jonas, skynda dig, kom och titta, ropade mamma nyss.
I ett program på TV4 debatterade en partimedlem från Rättvisepartiet Socialisterna med Per Gudmundsson. Inget konstigt i det. Men när man hörde Gudmundssons resonemang svartnade det näst intill för ögonen. Per Gudmundsson stod på allvar och sa till Rättvisepartiet att de fick skylla sig själva som varit med vid demonstrationerna och blivit handfängslad och lagd på en hög av demonstranter mitt på gatan. Gudmundsson påstod att de demokratiska krafter som demonstrerat och demonstrerar i Köpenhamn agerar som ett skyddsnätverk för de autonoma extremisterna och våldsverkarna. Per Gudmundsson erkände i princip själv att han inte har några som helst exempel på eller bevis på att så skulle vara fallet. Oavsett detta så har Gudmundsson mage att lägga fram denna typ av grundlösa konspirationsteorier. Att han dessutom får göra det på bästa sändningstid i TV4 är näst intill skandalöst.
Vad Per Gudmundsson, högt respekterad i alla fall av somliga, ledarskribent på Svenska Dagbladet gör här är ju helt uppenbart att måla ut den nordiska vänstern, som företrädesvis är de som demonstrerar under toppmötet i Köpenhamn, som idioter. Han påstår att allt från svenska Miljöpartister, Socialdemokrater och Vänsterpartister, till tyska medlemmar av Die Linke, skulle vara någon form av skyddsnätverk för att täcka upp för den anarkistiska extremvänstern. Att Per Gudmundsson själv aldrig alls verkar ha deltagit i en demonstration eller ens bemödad sig att beskåda en sådan gör honom tydligen inte mindre trovärdig som ”demonstrationsexpert”. Lättast är naturligtvis att avfärda andra meningsyttringar än sin egen så som bråk och stök och störande av den allmänna ordningen.
Själv har jag ingen vidare koll på om någon bekant till mig har åkt ner till Köpenhamn för att demonstrera. Dock är det, så vitt jag vet, en rättighet att göra så. Och människor som Per Gudmundsson, som tycker att det är rättfärdigt att dessa trycks ner på marken under totalt människovidriga former och utsätts för tårgasningar och massarresteringar, gör mig så vansinnig att jag skulle kunna använda en hel hoper uttryck som jag tänker försöka undvika att använda här. Det enda jag kan säga är att det är fantastiskt konstigt att en konspirationsteoretiker, vika inte brukar stå högt i kurs i vanliga fall, som Per Gudmundsson, får behålla ett så stort spelrum i media. Extremister som han brukar ju i vanliga fall klokt nog tigas ihjäl av medierna.
I ett program på TV4 debatterade en partimedlem från Rättvisepartiet Socialisterna med Per Gudmundsson. Inget konstigt i det. Men när man hörde Gudmundssons resonemang svartnade det näst intill för ögonen. Per Gudmundsson stod på allvar och sa till Rättvisepartiet att de fick skylla sig själva som varit med vid demonstrationerna och blivit handfängslad och lagd på en hög av demonstranter mitt på gatan. Gudmundsson påstod att de demokratiska krafter som demonstrerat och demonstrerar i Köpenhamn agerar som ett skyddsnätverk för de autonoma extremisterna och våldsverkarna. Per Gudmundsson erkände i princip själv att han inte har några som helst exempel på eller bevis på att så skulle vara fallet. Oavsett detta så har Gudmundsson mage att lägga fram denna typ av grundlösa konspirationsteorier. Att han dessutom får göra det på bästa sändningstid i TV4 är näst intill skandalöst.
Vad Per Gudmundsson, högt respekterad i alla fall av somliga, ledarskribent på Svenska Dagbladet gör här är ju helt uppenbart att måla ut den nordiska vänstern, som företrädesvis är de som demonstrerar under toppmötet i Köpenhamn, som idioter. Han påstår att allt från svenska Miljöpartister, Socialdemokrater och Vänsterpartister, till tyska medlemmar av Die Linke, skulle vara någon form av skyddsnätverk för att täcka upp för den anarkistiska extremvänstern. Att Per Gudmundsson själv aldrig alls verkar ha deltagit i en demonstration eller ens bemödad sig att beskåda en sådan gör honom tydligen inte mindre trovärdig som ”demonstrationsexpert”. Lättast är naturligtvis att avfärda andra meningsyttringar än sin egen så som bråk och stök och störande av den allmänna ordningen.
Själv har jag ingen vidare koll på om någon bekant till mig har åkt ner till Köpenhamn för att demonstrera. Dock är det, så vitt jag vet, en rättighet att göra så. Och människor som Per Gudmundsson, som tycker att det är rättfärdigt att dessa trycks ner på marken under totalt människovidriga former och utsätts för tårgasningar och massarresteringar, gör mig så vansinnig att jag skulle kunna använda en hel hoper uttryck som jag tänker försöka undvika att använda här. Det enda jag kan säga är att det är fantastiskt konstigt att en konspirationsteoretiker, vika inte brukar stå högt i kurs i vanliga fall, som Per Gudmundsson, får behålla ett så stort spelrum i media. Extremister som han brukar ju i vanliga fall klokt nog tigas ihjäl av medierna.
Angående demonstrationerna i Köpenhamn
Nu har jag funderat ganska länge. Ska jag uttala mig om demonstrationerna mot COP15 i Köpenhamn? Min flickvän reagerade här om kvällen när polisen hade gripit 700 demonstranter (enligt Rapport i SVT1) och lät dem sitta på den decemberkalla asfalten eftersom de inte fick plats i häkten och på polisstationer. Med de nya reglerna som danska regeringen fattat beslut om inför toppmötet har man också rätt att göra massgripanden av en ny modell. Man har dessutom utökat häktningstiden från 6 timmar till 12 timmar. Alltså kan en demonstrant sitta häktad dubbelt så länge utan åklagarbeslut.
Det som sker i Köpenhamn är inte rättfärdigt. På TV syns bilder på hur poliser slår demonstranter, tårgassprayar dem och annat och än vidrigare. Man bör protestera mot den danska polisens agerande. Det gör också vissa politiker på toppmötet. De anser ironiskt nog att den danska polisen är alltför slapp i sin hantering av de människor som försöker att yttra sin åsikt på Köpenhamns gator.
Dock måste man se de bilder som presenterats i TV ur ett annat perspektiv också, vi vet inte vilket sammanhang det handlar om när en regnkappsklädd demonstrant tårgasas och slås med en fjäderbatong på ett torg i Köpenhamn. Det vi ska ha i minnet är att kontexten kan vara en helt annan. Och att ett fåtal av demonstranterna är människor som inte är främmande för att bruka oacceptabelt våld mot ordningsmakten. Anarkister utan någon som helst respekt för att deras ”motståndare”, polismännen, också har fru och barn hemma, äter samma pasta till middag och ser samma TV-program som de själva gör.
Det är ovärdigt att se hur människor behandlar människor i Köpenhamn under COP15, oavsett vad politikerna, förskansade från vanligt folk inne på toppmötet, kommer fram till, att meningslöst våld mellan vanliga människor brukas utanför toppmötesdelegaternas fredade zon. Köpenhamn förvandlas till ett slagfält. Och någonstans väcks tanken: Vore det på samma sätt om skillnaden på folk och folk var mindre, och om politiker och ”vanligt folk” inte var natt och dag utan möttes på samma villkor?
Det som sker i Köpenhamn är inte rättfärdigt. På TV syns bilder på hur poliser slår demonstranter, tårgassprayar dem och annat och än vidrigare. Man bör protestera mot den danska polisens agerande. Det gör också vissa politiker på toppmötet. De anser ironiskt nog att den danska polisen är alltför slapp i sin hantering av de människor som försöker att yttra sin åsikt på Köpenhamns gator.
Dock måste man se de bilder som presenterats i TV ur ett annat perspektiv också, vi vet inte vilket sammanhang det handlar om när en regnkappsklädd demonstrant tårgasas och slås med en fjäderbatong på ett torg i Köpenhamn. Det vi ska ha i minnet är att kontexten kan vara en helt annan. Och att ett fåtal av demonstranterna är människor som inte är främmande för att bruka oacceptabelt våld mot ordningsmakten. Anarkister utan någon som helst respekt för att deras ”motståndare”, polismännen, också har fru och barn hemma, äter samma pasta till middag och ser samma TV-program som de själva gör.
Det är ovärdigt att se hur människor behandlar människor i Köpenhamn under COP15, oavsett vad politikerna, förskansade från vanligt folk inne på toppmötet, kommer fram till, att meningslöst våld mellan vanliga människor brukas utanför toppmötesdelegaternas fredade zon. Köpenhamn förvandlas till ett slagfält. Och någonstans väcks tanken: Vore det på samma sätt om skillnaden på folk och folk var mindre, och om politiker och ”vanligt folk” inte var natt och dag utan möttes på samma villkor?
fredagen den 11:e december 2009
Deltar i inslag i Aktuellt
Se mig i TV. Idag intervjuades jag av SVT:s Aktuellt. Inslaget handlar om Lars Ohlys uttalande om att Vänsterpartiet bör stryka EU-utträdet ur vårt partiprogram. Jag intervjuades i egenskap av partimedlem på kommunal nivå (gräsrotsnivå) i partiet. Medverkande i inslaget kommer, förutom jag själv, att vara Lars Ohly och Jonas Sjöstedt.
När inslaget sänds är oklart men jag återkommer om det.
När inslaget sänds är oklart men jag återkommer om det.
Nytt kommunalråd i Lidingö efter valet?
Frågetecken väcktes igår om huruvida kommunalrådet Paul Lindquist kommer att fortsätta på sin post efter 2010års val. Anledningen är att Lindquist blivit rankad så högt som till en tredjeplats i moderaternas provval inför landstingsvalet. Frågan är vad det kommer att resultera i. Om provvalet blir detsamma som den slutliga landstingslistan kommer detta att innebära att Paul Lindquist har så mycket som fyra viktiga uppdrag. Utan att teckna upp hela Lindquists meritförteckning så kan man ju konstatera att han redan sitter i EU:s regionkommitté, är kommunalråd i Lidingö, ledamot av polisstyrelsen och ordförande för Käppalaförbundet. Det är ju onekligen ett styvt arbete att sköta alla dessa uppdrag på samma gång. Om Lindquist dessutom kommer in i landstinget är frågan om han inte kommer att ha tagit på sig några uppdrag för mycket.
En indikation på att Lindquist gissningsvis, om han kommer in i landstinget, kommer att lämna uppdraget som kommunalråd är att hans företrädare, Staffan Anderberg, avslutade sin tid som kommunalråd på precis detta sätt.
En indikation på att Lindquist gissningsvis, om han kommer in i landstinget, kommer att lämna uppdraget som kommunalråd är att hans företrädare, Staffan Anderberg, avslutade sin tid som kommunalråd på precis detta sätt.
Välkomna Storholmsborna
Igår fastslog regeringen Storholmens överflyttning från tillhörande Vaxholms kommun till Lidingö Stad.
Detta kommer att innebära förbättringar för Storholmsborna. De kommer att ha närmare till sitt centrum, vilket kommer att bli Lidingö Centrum, de kommer att ha lättare att kontakta och få administrativ hjälp från Lidingö Stadshus. Barnen på Storholmen går också i hög utsträckning i skolan i Lidingö.
Detta kommer att innebära förbättringar för Storholmsborna. De kommer att ha närmare till sitt centrum, vilket kommer att bli Lidingö Centrum, de kommer att ha lättare att kontakta och få administrativ hjälp från Lidingö Stadshus. Barnen på Storholmen går också i hög utsträckning i skolan i Lidingö.
måndagen den 7:e december 2009
Balladen om Joe Hill - Aktuell än idag
Angående den nuvarande regeringens hårda attack mot fackföreningen vill jag publicera några uttdag ur Balladen om Joe Hill. Denna text är högst aktuell i relation till Lavaldomen och finns dessutom nyutgiven av Sven Wollter på hans nya skiva Sånger från tjugonde seklet.
”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.”
Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.”
”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.”
”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.”
Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.”
”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.”
Insändare om ungdomar i dagens nummer av Mitt i Lidingö
Idag finns en insändare i Mitt i Lidingö. Den är skriven av mig och Johan Båge (Ung Vänster). I insändaren pekar vi på kommunmajoritetens ansvarslösa politik gent emot ungdomar. Vi uppmärksammar det faktum att bostäder, musikskola och skolmat i Lidingö är frågor som endera inte prioriteras eller tycks ligga i malpåse trots att majoriteten försäkrar att de prioriteras. Insändaren handlar om att Lidingö ska vara en värdig och bra plats för ungdomar att leva på.
Läs insändare här: http://www.mitti.se/?p=tidn&t=lidingo
Läs insändare här: http://www.mitti.se/?p=tidn&t=lidingo
söndagen den 6:e december 2009
En spretig bakgrund till COP15
Idag inleds FN-toppmötet i Köpenhamn. Detta ödesdigra möte, som har varit så hett den senaste tiden, går under namnet COP15. Den konstiga förkortningen bör förklaras. FN har sedan ett antal år tillbaka haft så kallade partskonferenser, varav partskonferensen i Köpenhamn är den 15:e.
Under det 13:e partsmötet antogs i princip bara ett dokument, ett ”vi-håller-huvudet-ovanför-vattnet-dokument”. Det gick under namnet BRM, The Bali Roadmap, och tjänade till att man skulle se till att hålla huvudet ovanför vattnet.
Den främsta uppgiften som COP15 står inför är utan jämförelse att göra något åt handeln med utsläppsrätter. Denna handel initierades genom att man antog Kyotoprotokollet 1997. Problemet med Kyotoprotokollet, som var en sådan fin tanke. Vad att dokumentet var sprängfullt av naivitet. Man angav tillexempel inget som helst sätt att företa restrektioner mot de länder som inte fullgjort sina åtaganden. Ett av de länder som hade kunnat utsättas för sådana restrektioner på grund av att man totalt struntat i sina åtaganden är Kanada. Dessutom är Kyotoprotokollet ett tydligt tecken på hur man får för sig att man kan klara globala kriser genom att släppa marknaden fri. Nu handlar vi med utsläppsrätter istället för att dessa är bundna till speciella företag eller speciella länder. Detta är ett problem då det kommer av den fria marknaden, vissa länder eller företag har gott om pengar och kan efter den fria marknadens princip shoppa loss på utsläppsrätter medan andra fattigare länder inte har råd att köpa utsläppsrätter. Tanken med utsläppsrätter är fin. Den syftar till att den summa man betalar för en utsläppsrätt, som är av en viss kvantitet utsläppt koldioxid, ska gå till att sanera och till miljöinsatser.
Andra saker har också en bidragande orsak till att klimatdebatten på alvar kom igång var att All Gore drog i gång den när han gjorde filmen En obekväm sanning. För denna prisbelöntes Gore med Nobels Fredspris. Huruvida detta var rätt eller fel är inte intressant. Dock är det viktigt att poängtera att detta var en bidragande orsak till att man började få upp ögonen för klimatförändringarna.
Kommer COP15 komma fram till någonting? Antagligen kommer det att bli tvärt om, man kommer komma fram till att ett uppföljande möte ska komma att ta de reella siffrorna och besluten under 2010 eller 2011. Dock är den dialog som kommer att föras väldigt väsentlig.
Under det 13:e partsmötet antogs i princip bara ett dokument, ett ”vi-håller-huvudet-ovanför-vattnet-dokument”. Det gick under namnet BRM, The Bali Roadmap, och tjänade till att man skulle se till att hålla huvudet ovanför vattnet.
Den främsta uppgiften som COP15 står inför är utan jämförelse att göra något åt handeln med utsläppsrätter. Denna handel initierades genom att man antog Kyotoprotokollet 1997. Problemet med Kyotoprotokollet, som var en sådan fin tanke. Vad att dokumentet var sprängfullt av naivitet. Man angav tillexempel inget som helst sätt att företa restrektioner mot de länder som inte fullgjort sina åtaganden. Ett av de länder som hade kunnat utsättas för sådana restrektioner på grund av att man totalt struntat i sina åtaganden är Kanada. Dessutom är Kyotoprotokollet ett tydligt tecken på hur man får för sig att man kan klara globala kriser genom att släppa marknaden fri. Nu handlar vi med utsläppsrätter istället för att dessa är bundna till speciella företag eller speciella länder. Detta är ett problem då det kommer av den fria marknaden, vissa länder eller företag har gott om pengar och kan efter den fria marknadens princip shoppa loss på utsläppsrätter medan andra fattigare länder inte har råd att köpa utsläppsrätter. Tanken med utsläppsrätter är fin. Den syftar till att den summa man betalar för en utsläppsrätt, som är av en viss kvantitet utsläppt koldioxid, ska gå till att sanera och till miljöinsatser.
Andra saker har också en bidragande orsak till att klimatdebatten på alvar kom igång var att All Gore drog i gång den när han gjorde filmen En obekväm sanning. För denna prisbelöntes Gore med Nobels Fredspris. Huruvida detta var rätt eller fel är inte intressant. Dock är det viktigt att poängtera att detta var en bidragande orsak till att man började få upp ögonen för klimatförändringarna.
Kommer COP15 komma fram till någonting? Antagligen kommer det att bli tvärt om, man kommer komma fram till att ett uppföljande möte ska komma att ta de reella siffrorna och besluten under 2010 eller 2011. Dock är den dialog som kommer att föras väldigt väsentlig.
torsdagen den 3:e december 2009
Unga måste släppas in i lokalpolitiken och inte avfärdas som gymnasieelever med hög svansföring
I somras hade vi en demonstration utanför Honduras ambassad i Lidingö. En av de få demonstrationer i Lidingö under min tid i politiken i alla fall. Under denhär tillställningen stod jag och pratade med en partikamrat från en annan partiförening. Vi pratade först om Honduras och den uppkomna situationen där, rädslan för att fascismen och förtrycket skulle få överhanden i landet. Men efter ett tag kom vi in på andra saker. Jag pratade lite om mina gymnasiestudier. Min partikamrat, Per, sa då överraskat att han inte visste att jag gick på gymnasiet, han trodde att jag var minst trettio år sa han. Jag blev förskräckt, trettio år, nej, jag är arton år. Jag frågade honom vad som fått honom att få för sig det, för någon trettioåring kan ingen säga att jag ser ut som. Han svarade att jag talade och förde mig som om jag var betydligt äldre. Frågan är om man ska ta det som ett erkännande eller som ett nederlag.
En annan gång förde jag in en kommentar på kommunalrådet Paul Lindquist (m) blogg, Lidingö-Sverige-Världen. Det svar jag fick den gången handlade inte över huvud taget om det ämne som jag bemötte honom i. Han skrev: För att vara en ung gymnasiestudent har du en ganska hög svansföring.
Jag har också tidigare haft ett förhållande där min partners föräldrar avfärdade mina åsikter med att de går över med åldern. ”Det är ingen fara, du ska se att det går över”, var tongångar jag ofta fick höra då.
Man känner sig lätt klämd mellan dessa två bilder av en själv, bilder som båda har förmedlats av människor helt oberoende av varandra, där en ena tycker att jag gör någonting bra och dessutom har samma åsikter som jag själv, och den andra inte håller med mig och inte har samma åsikter som jag själv. Så vem är jag, som ung och oppositionell i Lidingö, som vänsterpartistisk lokalpolitiker i kommunen? Är jag en person som mer liknar en trettioåring i mitt sätt att tänka, argumentera och resonera eller har jag bara hög svansföring?
För mig är det ingetdera. Jag är en artonårig lokalpolitiker. Det innebär för mig att jag deltar i diskussioner och debatter med människor som är allt från tio till femtio år äldre än mig, visa av livserfarenheter som jag inte ännu besitter. Det betyder att jag har samma problem som andra artonåringar, jag går i skolan och det är inte alltid det lättaste att göra, jag har ett småtrassligt privatliv och jag har inte helt format mig själv ännu till den människa jag ska komma att bli en dag.
Men jag är engagerad och jag har tankar och idéer som jag tror på. Jag vill arbeta för unga i vår kommun, unga som jag själv. Men att jag ibland bespottas eller förlöjligas på grund av mina åsikter och när mina meningsmotståndares argument tryter, inte för mitt utseende, inte för mina åsikter utan för min ålder, då blir det problematiskt att vara lokalpolitiker. Något som inte borde vara ett problem för någon. Eller i alla fall inte ska behöva vara det.
Eller kanske ska det vara ett problem att vara ung och lokalpolitiskt aktiv? Kanske är det bra att de som sitter i kommunfullmäktige och ska fatta beslut om Lidingös ungas situation själva inte är unga eller heller har varit det på tjugo år? Det är tankegångar som finna bland högt respekterade lokalpolitiker i Lidingö.
Jag vill bevisa att de har fel. Jag vill ta makten, makten över min vardag. Unga ska inte påverkas av beslut som fattats av människor som kanske bara lever i illusionen om att de vet hur det är att vara unga, eller kommer ihåg det. De har goda intentioner, det är inte det jag ifrågasätter. Det jag ifrågasätter är vilken rätt en människa har att bestämma över en stor grupp människor utan att ens lyssna på vad de själva tycker och tänker.
Lidingös översiktsplan är ett bra exempel på det. Den föredrogs för en församling av kommunfullmäktigeledamöter där de flesta kommer att vara döda när deras idéer realiseras. Nu har Lidingös invånare tack och lov möjligheten att, om de hittar dit, lägga förslag på översiktsplanen i ett rum i Lidingö Stadshus. Men hur många kommer göra det som inte är döda eller lastgamla när idéerna realiseras?
Kalla mig gärna pessimist, men det jag vill peka på är absurditeten i att politiken inte är attraktiv för ungdomar. Och att det heller inte görs mycket för att den ska bli det. Men att unga engagerar sig är ett måste, oavsett var de engagerar sig egentligen. Huvudsaken är att styra mot demokratiska grundvärderingar, något som skolan gör ett hästjobb med och som bör applåderas. Det är viktigt att vi i de demokratiska partierna uppmuntrar till engagemang från unga. Tron på det parlamentariska systemet är viktig, och tron att det går att påverka, övertygelsen om att det går att påverka. Oavsett om man stångar pannan blodig i början. Man kan tänka att jag som vänsterpartist borde plädera för att unga ska engagera sig i Vänsterpartiet, men det spelar egentligen ingen roll. Om man går med i Moderata Samlingspartiet eller Folkpartiet Liberalerna eller Vänsterpartiet. Om inga ungmoderater ansluter sig till (m) har jag ju inga motståndare i framtiden. Skämt åsido så måste det finnas ett ungt engagemang. Och det finns det, vi måste bara hitta rätt sätt att kanalisera det. Det ligger på alla oss politiker, det är ju det jag är och jag älskar det, att göra ungdomar intresserade av lokalpolitik. Och inte stöta bort dom genom att avfärda det som tonårsrevolter eller hög svansföring.
En annan gång förde jag in en kommentar på kommunalrådet Paul Lindquist (m) blogg, Lidingö-Sverige-Världen. Det svar jag fick den gången handlade inte över huvud taget om det ämne som jag bemötte honom i. Han skrev: För att vara en ung gymnasiestudent har du en ganska hög svansföring.
Jag har också tidigare haft ett förhållande där min partners föräldrar avfärdade mina åsikter med att de går över med åldern. ”Det är ingen fara, du ska se att det går över”, var tongångar jag ofta fick höra då.
Man känner sig lätt klämd mellan dessa två bilder av en själv, bilder som båda har förmedlats av människor helt oberoende av varandra, där en ena tycker att jag gör någonting bra och dessutom har samma åsikter som jag själv, och den andra inte håller med mig och inte har samma åsikter som jag själv. Så vem är jag, som ung och oppositionell i Lidingö, som vänsterpartistisk lokalpolitiker i kommunen? Är jag en person som mer liknar en trettioåring i mitt sätt att tänka, argumentera och resonera eller har jag bara hög svansföring?
För mig är det ingetdera. Jag är en artonårig lokalpolitiker. Det innebär för mig att jag deltar i diskussioner och debatter med människor som är allt från tio till femtio år äldre än mig, visa av livserfarenheter som jag inte ännu besitter. Det betyder att jag har samma problem som andra artonåringar, jag går i skolan och det är inte alltid det lättaste att göra, jag har ett småtrassligt privatliv och jag har inte helt format mig själv ännu till den människa jag ska komma att bli en dag.
Men jag är engagerad och jag har tankar och idéer som jag tror på. Jag vill arbeta för unga i vår kommun, unga som jag själv. Men att jag ibland bespottas eller förlöjligas på grund av mina åsikter och när mina meningsmotståndares argument tryter, inte för mitt utseende, inte för mina åsikter utan för min ålder, då blir det problematiskt att vara lokalpolitiker. Något som inte borde vara ett problem för någon. Eller i alla fall inte ska behöva vara det.
Eller kanske ska det vara ett problem att vara ung och lokalpolitiskt aktiv? Kanske är det bra att de som sitter i kommunfullmäktige och ska fatta beslut om Lidingös ungas situation själva inte är unga eller heller har varit det på tjugo år? Det är tankegångar som finna bland högt respekterade lokalpolitiker i Lidingö.
Jag vill bevisa att de har fel. Jag vill ta makten, makten över min vardag. Unga ska inte påverkas av beslut som fattats av människor som kanske bara lever i illusionen om att de vet hur det är att vara unga, eller kommer ihåg det. De har goda intentioner, det är inte det jag ifrågasätter. Det jag ifrågasätter är vilken rätt en människa har att bestämma över en stor grupp människor utan att ens lyssna på vad de själva tycker och tänker.
Lidingös översiktsplan är ett bra exempel på det. Den föredrogs för en församling av kommunfullmäktigeledamöter där de flesta kommer att vara döda när deras idéer realiseras. Nu har Lidingös invånare tack och lov möjligheten att, om de hittar dit, lägga förslag på översiktsplanen i ett rum i Lidingö Stadshus. Men hur många kommer göra det som inte är döda eller lastgamla när idéerna realiseras?
Kalla mig gärna pessimist, men det jag vill peka på är absurditeten i att politiken inte är attraktiv för ungdomar. Och att det heller inte görs mycket för att den ska bli det. Men att unga engagerar sig är ett måste, oavsett var de engagerar sig egentligen. Huvudsaken är att styra mot demokratiska grundvärderingar, något som skolan gör ett hästjobb med och som bör applåderas. Det är viktigt att vi i de demokratiska partierna uppmuntrar till engagemang från unga. Tron på det parlamentariska systemet är viktig, och tron att det går att påverka, övertygelsen om att det går att påverka. Oavsett om man stångar pannan blodig i början. Man kan tänka att jag som vänsterpartist borde plädera för att unga ska engagera sig i Vänsterpartiet, men det spelar egentligen ingen roll. Om man går med i Moderata Samlingspartiet eller Folkpartiet Liberalerna eller Vänsterpartiet. Om inga ungmoderater ansluter sig till (m) har jag ju inga motståndare i framtiden. Skämt åsido så måste det finnas ett ungt engagemang. Och det finns det, vi måste bara hitta rätt sätt att kanalisera det. Det ligger på alla oss politiker, det är ju det jag är och jag älskar det, att göra ungdomar intresserade av lokalpolitik. Och inte stöta bort dom genom att avfärda det som tonårsrevolter eller hög svansföring.
Lavalmålet – En seger för frihandeln och nyliberalismen men en kniv i ryggen på svenska folket
Under november 2004 kontrakterade Vaxholms kommun det lettiska företaget Laval för att bygga en skola i kommunen. Förhandlingarna med fackförbundet Byggnads om att svenska kollektivavtal skulle råda på arbetsplatsen strandade och byggnads satte då, som strejkrätten bjuder, företaget i blockad.
Fackförbunden Byggnads, Elektrikerförbundet och Byggnads avdelning 1 är nu sammanlagt skyldiga sammanlagt 2,7 miljoner för rättegångskostnader och skadestånd till Laval. Detta är alltså, i demokratins Sverige, ett rimligt pris för att upprätthålla demokratiska och rättvisa arbetsvillkor och löner. För mig är detta ett tydligt exempel på hur den ”fria konkurrensen” dominerar dagens Europa. Och ursäktar omänskliga arbetsförhållanden för människorna i samhället.
Man påstår att facket har brutit EG-rätten, eftersom fackförbunden agerat rätt är frågan om det inte är EG-”rätten” som ska kritiseras och inte Byggnads?
Om, och så lär det bli, man i framtiden hänvisar till Lavaldomen som ett prejudikat kommer det innebära att Sverige öppnar upp för lönedumpning. Svenska medborgare kommer att finna sig själva konkurrerande om arbeten med människor från länder med sämre ekonomi och som bara tar en bråkdel av den lön som svenskarna begär, i anspråk. Detta innebär att svenskars levnadsstandard kommer att sänkas eftersom man får lägre löner eftersom konkurrensen om arbetstillfällena ökar. Detta tjänar inte svenska folket på, detta tjänar andra på, ägarna av produktionsmedlen, 1% av svenska befolkningen, överklassen.
Fackförbunden Byggnads, Elektrikerförbundet och Byggnads avdelning 1 är nu sammanlagt skyldiga sammanlagt 2,7 miljoner för rättegångskostnader och skadestånd till Laval. Detta är alltså, i demokratins Sverige, ett rimligt pris för att upprätthålla demokratiska och rättvisa arbetsvillkor och löner. För mig är detta ett tydligt exempel på hur den ”fria konkurrensen” dominerar dagens Europa. Och ursäktar omänskliga arbetsförhållanden för människorna i samhället.
Man påstår att facket har brutit EG-rätten, eftersom fackförbunden agerat rätt är frågan om det inte är EG-”rätten” som ska kritiseras och inte Byggnads?
Om, och så lär det bli, man i framtiden hänvisar till Lavaldomen som ett prejudikat kommer det innebära att Sverige öppnar upp för lönedumpning. Svenska medborgare kommer att finna sig själva konkurrerande om arbeten med människor från länder med sämre ekonomi och som bara tar en bråkdel av den lön som svenskarna begär, i anspråk. Detta innebär att svenskars levnadsstandard kommer att sänkas eftersom man får lägre löner eftersom konkurrensen om arbetstillfällena ökar. Detta tjänar inte svenska folket på, detta tjänar andra på, ägarna av produktionsmedlen, 1% av svenska befolkningen, överklassen.
Tack EU för upprättelse! Tack regeringen för att vi slipper bombkapsel 90! Idag är en fredens och framgångens dag.
I dagarna har en rapport läckt ut som pekar på Israels övergrepp på det palestinska folket. Det känns väldigt skönt. Utredningen pekar på att 1969 års fastlagda gränser ska gälla och att östra Jerusalem är palestiniernas huvudstad.
Röster höjs naturligtvis i protest från israeliska lobbyorganisationer som Israelinformation och
andra prosionistiska nätverk. Men det som detta resulterar i är stort för oss palestinavänner. Vi har nu fått svart på vitt även från EU att det faktiskt inte är okej att kränka andra folks territorium eller att bygga en apartaidmur på västbanken.
Det finns skrönor om att det har blivit bättre på västbanken sedan muren byggdes, lugnare för både palestinier och israeler sägs det. Men detta är en förbannad lögn. Palestinier lever i en vardag där de riskerar att bli sprängda i bitar av sina egna landsmän eller av Israeliska bombräder.
_________________________________________________________________________________
I övrigt har regeringen tagit beslut om att klusterbomber ska förbjudas och att man därmed ska fasa ut den s.k. bombkapsel 90. Detta är ett stort framsteg som gör alla fredsvänner glada. Att vi kommer att slippa en av Sveriges största vapenexporter.
Röster höjs naturligtvis i protest från israeliska lobbyorganisationer som Israelinformation och
andra prosionistiska nätverk. Men det som detta resulterar i är stort för oss palestinavänner. Vi har nu fått svart på vitt även från EU att det faktiskt inte är okej att kränka andra folks territorium eller att bygga en apartaidmur på västbanken.
Det finns skrönor om att det har blivit bättre på västbanken sedan muren byggdes, lugnare för både palestinier och israeler sägs det. Men detta är en förbannad lögn. Palestinier lever i en vardag där de riskerar att bli sprängda i bitar av sina egna landsmän eller av Israeliska bombräder.
_________________________________________________________________________________
I övrigt har regeringen tagit beslut om att klusterbomber ska förbjudas och att man därmed ska fasa ut den s.k. bombkapsel 90. Detta är ett stort framsteg som gör alla fredsvänner glada. Att vi kommer att slippa en av Sveriges största vapenexporter.
onsdagen den 2:e december 2009
Nu finns tillräckligt med namnunderskrifter för en folkomröstning om Hospic. Men vad ska man folkomrösta om?
I Lidingö Tidning den 1 december finns en artikel om att en grupp som verkar för att rädda Lidingö Hospic och som drivs av den ivrige förkämpen för Hospic, socialdemokraternas Mikael Rogler, har fått ihop tillräckligt många namn för en folkomröstning i frågan.
Man kan inte neka till att detta är bra kämpat och att namninsamlingen bör applåderas. Den redovisar det massiva stöd som Hospicverksamheten har bland Lidingöborna. Vad man kan undra är vad folkomröstningen ska handla om? Inget av kommunfullmäktiges partier vill lägga ner Hospic. Därmed kan frågan som ställs till folket inte bli ”ja eller nej till Hospic”.
Frågan kan naturligtvis vara i vilken form Hospic ska finnas kvar. Dock bör man komma ihåg att det inte är Lidingö Stad utan Stockholms Läns Landsting som har slutordet i frågan.
Jag ställde följande frågor till Paul Lindquist:
Det verkar ju uppenbarligen finnas sängar tomma på Hospic, specialläkare som cancerspecialister tas bort från Lidingö Hospic och lidingöbor vårdas på hospic i andra kommuner?
Paul Lindquist svarade mig:
Vad gäller läkaren så är det hans huvudman, KS[Karolinska Sjukhuset, författaranmärkning], som har sagt upp avtalet. Ny läkarresurs kommer att finns till hospice förfogande, men exakt hur den ska tillhandahållas är föremål för en diskussion mellan äldre- och handikappförvaltningen och landstinget.
Att det finns många tomma platser just nu beror på att flera personer nyligen avlidit. Platserna erbjuds till nya personer så snart det finns behövande som önskar tid och har ett behov som lidingö Hospice kan erbjuda.
Alltså, Paul Lindquist och Moderaterna påstår att han inte vill lägga ner Hospic utan behålla det. Socialdemokraterna vill samma sak, liksom Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Lidingöpartiet och Folkpartiet.
I likhet med frågan om skolmaten finns det en samstämmighet från samtliga partier i kommunfullmäktige om att man vill förbättra kvaliteten på skolmaten, trevligt att notera är också att många partier, däribland Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna kopierat Vänsterpartiets linje mot centralköken. På samma sätt vill man behålla Hospic i sin nuvarande form. Men folkomröstning vill man ha från Socialdemokraternas sida, varför? Och om vad?
Folkomröstningar är ett instrument man bör vara försiktig med för att poängen med dem inte ska gå oss förbi. En folkomröstning måste engagera, engagemanget för Hospic finns visserligen, men gödslar man med folkomröstningar blir människor till sist likgiltiga och börjar försumma sin medbestämmanderätt.
Man kan inte neka till att detta är bra kämpat och att namninsamlingen bör applåderas. Den redovisar det massiva stöd som Hospicverksamheten har bland Lidingöborna. Vad man kan undra är vad folkomröstningen ska handla om? Inget av kommunfullmäktiges partier vill lägga ner Hospic. Därmed kan frågan som ställs till folket inte bli ”ja eller nej till Hospic”.
Frågan kan naturligtvis vara i vilken form Hospic ska finnas kvar. Dock bör man komma ihåg att det inte är Lidingö Stad utan Stockholms Läns Landsting som har slutordet i frågan.
Jag ställde följande frågor till Paul Lindquist:
Det verkar ju uppenbarligen finnas sängar tomma på Hospic, specialläkare som cancerspecialister tas bort från Lidingö Hospic och lidingöbor vårdas på hospic i andra kommuner?
Paul Lindquist svarade mig:
Vad gäller läkaren så är det hans huvudman, KS[Karolinska Sjukhuset, författaranmärkning], som har sagt upp avtalet. Ny läkarresurs kommer att finns till hospice förfogande, men exakt hur den ska tillhandahållas är föremål för en diskussion mellan äldre- och handikappförvaltningen och landstinget.
Att det finns många tomma platser just nu beror på att flera personer nyligen avlidit. Platserna erbjuds till nya personer så snart det finns behövande som önskar tid och har ett behov som lidingö Hospice kan erbjuda.
Alltså, Paul Lindquist och Moderaterna påstår att han inte vill lägga ner Hospic utan behålla det. Socialdemokraterna vill samma sak, liksom Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Lidingöpartiet och Folkpartiet.
I likhet med frågan om skolmaten finns det en samstämmighet från samtliga partier i kommunfullmäktige om att man vill förbättra kvaliteten på skolmaten, trevligt att notera är också att många partier, däribland Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna kopierat Vänsterpartiets linje mot centralköken. På samma sätt vill man behålla Hospic i sin nuvarande form. Men folkomröstning vill man ha från Socialdemokraternas sida, varför? Och om vad?
Folkomröstningar är ett instrument man bör vara försiktig med för att poängen med dem inte ska gå oss förbi. En folkomröstning måste engagera, engagemanget för Hospic finns visserligen, men gödslar man med folkomröstningar blir människor till sist likgiltiga och börjar försumma sin medbestämmanderätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
